Doomed

Mobilfotsession innan den ödesdigra lördagen

Alltså jag skulle vilja utnämna mig själv till jordens största anti-pedant. Jag är värdelös på att utåt sett ha ordning på mina grejer, särskilt kläder. Precis som många verkar ha ett stående "på måndag ska jag börja banta-löfte" så lyder mitt: "på måndag då, då, ska jag bli ordningsam". Funkar sådär. Det finns dock områden där jag har mindre koll än andra. Värst är mobiler och solglasögon.
     Historien börjar den 2a september år 2004. Jag fyllde 13 och fick min första mobil. Den hade jag i fyra år, tills jag blev mer eller mindre tvingad att köpa en ny av mina kära föräldrar. Den gamla mobilen kunde nämligen inte ta emot samtal längre, inte det ultimata scenariot för föräldrar med tonårsbarn. Så några dagar efter min 17-årsdag fick jag min andra mobil, och sen dess har det gått ganska uselt. Det har varit spruckna displayer, stölder, tappning i toalettstolen när mobilen burrade ner från fönsterbrädan hos farmor (fortfarande inte alls kul!). Min första mobil ligger i en byrålåda på mitt rum hemma i Tommarp. Det är som att den ligger där och hånar mig, och tänker: "Ha! funkar det inte med mig så behöver du inte ha någon mobil alls" Som ett spöke eller ett gammalt ex som ligger och gnager. Är det det som kallas feng shui (släng skiten)?
     Den andra historien, som handlar om solglasögon, börjar nån gång i mars eller april år 2008. Jag köpte ett par solglasögon på Åhlens i Malmö. Två månader hade jag dem, innan de blev krossade av skolböcker i maj nån gång samma år. Sen dess har jag gjort igång på omänskligt många par solglasögon. En modell köpte jag till och med tre gånger om på Lindex, för att de två föregående spårlöst försvunnit. Det senaste försvinnandet inträffade den 12e augusti år 2010, samma dag som jag tog mitt körkort. Inbillar mig att solglasögonen tappade bort sig själv just för att jag skulle få körkort. For a good cause. Så är det nog.
     Helgen gick i samma slags körkorts-ironiska tecken. Jag köpte nämligen ett par nya solglasögon, och när jag provar dem märker jag att - just det - mobilen är borta. Stulen/borttappad. Klanteröv. Men solglasögonen är iallafall fina.

Inspirerande

Sedan bloggerskan och journalisten Ebba von Sydow har börjat leda Gokväll lördag har jag ibland halvtittat på programmet. I helgen var EU-ministern Gunilla Olsson gäst och pratade om hur hon kombinerar sitt liv som mamma till en 8-månaders dotter och det som politiker. Otroligt inspirerande, tycker jag. Kul också att hon pratar om Sverige som föregångsland inom jämställdhet (håller med!) och hur hon klär sig efter sitt modeintresse istället för att passa in i dräkt/kostym-normen i Bryssel.

Halvår

 

Leker modeblogg ovan, och ignorera gärna röran bakom. Mest för att det är första gången på runt tre månader som jag inte bar ett enda svart plagg. Solen strålade och jag fick vårkänslor, tills jag kom ut och det var apkallt. Men det piggar ändå upp, så underbart att (äntligen) behöva kisa. Mina onsdagar är mina helt lediga dagar, och du brukar jag också ta tillfället i akt att ha på mig lite finare kläder, lite vardagssnygg sådär.

      Ännu en anledning till min icke-svarta kläddag är min 19 och ett halvt årsdag, som infaller idag. Om 6 månader har jag precis kommit hem till Sverige, lagom till 20-årsdagen (hur sjukt?), för att bosätta mig i kära Östra Tommarp igen, för en tid. Halvårsdagen har i hushållet Hansson Henne alltid firats som motsvarande namnsdag, varför vet jag egentligen inte. Tror det var nån dotter som var missnöjd med sin egen födelsedag och påpekade att halvårsdagen närmade sig. Så vi fick alltid bestämma maträtt och ha glass till efterrätt den 10e december, 2a mars och den 1a maj. Idag firade jag mig själv med morotskaka.

     Jag firade min 19-årsdag kort efter att jag kom hit, vilket betyder att jag också (för två veckor sen) spenderat halva min tid här som Au pair. Galet! Känns både som en mycket kortare och en mycket längre tidsperiod. Vad jag gjort under halvåret (lite kortfattat) kan du läsa här och här. Vad jag redan nu kan utvärdera, och vet att jag kommer känna när jag åker hemåt, är att jag kommer ha haft ett av de bästa åren i mitt liv. Det kommer också vara otroligt svårt att lämna det liv jag skapat här, som jag inte alls kan komma tillbaka till på samma sätt som jag har den mycket fastare tillvaron "hem-hemma". När jag väl packar ihop och lämnar Wassenaar kommer jag för alltid bara kunna komma tillbaka som besökare, hur hemma jag än känner mig här just nu. 

Vonder, Bloom och Palme

När jag skulle lämna Hanna på Amsterdams flygplats, Shiphol, så satt två unga tjejer och spelade låtar från sin debutskiva. Bakom sig hade de en stor världskarta med massa orangea prickar på. Det stod också att de var på en 80 dagars världsturné. Fast den är väldigt inte världsomspunnen, de turnerar nämligen bara inom Holland. Men, med varje debutskiva fick (får fortfarande om någon träffar på dem) en liten orange prick att sätta ut på världskartan, dit skivan, och musiken, alltså hypotetiskt skulle komma, och därmed forma världsturnen.
     Två skånska flickor i de sena tonåren (läs: Jag och Hanna) föll pladask för detta PR-trick och prickade duktigt ut Österlen (eller ja, halva Skåne blev det) på kartan. Jag fick börja ha skivan, som ett litet skilsmässobarn sådär. Vi har två såna jag och Hanna numera, detta nytillskott och sedan tidigare Hannas Kletzmerskiva köpt på metron i Paris.
     Bandet heter Vonder & Boom och är den perfekta bakgrundsmusiken i sann singer/songwriteranda. De finns på Spotify också. Akustiska tjejduetter får mig att sakna lite att sjunga med min kära yngsta lillasyster. Vi får catcha up på den fronten i höst (de två timmarna innan vi blir trötta på varandra)

Och... 25 år sedan Palmemordet. (Alla över 35: "Men herregud är det så längesen?!") Jag hade gymnasielärare (fler än en) som på riktigt frågade vår klass om vi kom ihåg händelsen. Jag är då alltså född 1991, 5 år för sent, eller ja, 10 kanske, om man faktiskt ska ha ett minne av mordet. Kort men intressant analys nedan

Mitt 2011 - so far

Efter som jag inte varit så aktiv med mitt bloggande den senaste tiden (Bloggen suger dase, som min 16-åriga väldigt mogna lillasyster väljer att uttrycka det) så kommer här en liten sammanfattning av mitt år hittills.

Jag har klippt av cirka 25 cm av mitt hår (redan en månad sen, så det har hunnit gro till sig en bit. Nånting är fel med mitt hår, det är (o)gräs) Såhär såg det iallafall ut för några helger sen. Jag är nöjd, för jag var så trött på min tjocka hårgardin innan dess. Tack för billig drop-in tvärs över gatan.

Alla i familjen har varit sjuka, av och till. Jag och fyraåringen hade en mysig "vård av sjuk förälder"-eftermiddag. Vilket i praktiken innebär att undvika huset så lång tid som möjligt. Efter att vi hade cyklat, fikat, och handlat så vill cyklisten inte hem än. Jag: "Men då får du ta hand om inköpen, den påsen är tung" Hon: "Okej". Och med packning på stödhjulscykeln stannade vi ute en timme till.

Jag ska få åka på skidsemester med mina värdisar. Fast det fick jag reda på i december. Nu, i januari, har jag däremot handlat attribut till min skidoutfit. Jag har en ceriserosa skidhjälm från barnavdelningen. Den kostade 35 euro och är fin.

Vägen utanför huset är ingen väg, utan en jättelik sandlåda under vägarbete. 4-åringen säger att vägen är ett stort hål, och hon är arg på mig och sina föräldrar för att hon måste gå så långt till och från bilen. Vilken lycklig tid när föräldrarna var hjältar och man därmed kunde skylla alla världens bekymmer på dem.

Jag har, efter att ha plöjt igenom mitt medhavda bokförråd, blivit medlem på biblioteket här i Wassenaar. Anledningen till att det tog mig cirka fem månader är för att ett lånekort innebär att jag måste läsa på engelska och nederländska. Inte för att jag inte behärskar språken, men det är skönast att läsa på svenska ändå. EN, en, svenskrelaterad bok fanns på hela biblioteket. Det är en guidebok/dialoghjälp/pocketlexikon nederländska-svenska. Väldigt kul om man kan båda språken. Det är så himla intressant med nationalitetsstereotyper, det är förstås en älg (vad annars?) som pryder bokens framsida. Lite ironiskt då denna svensken enbart har skådat älgar på Skånes Djurpark. Typ.

Jag har under veckan haft finbesök från Paris, Hanna har varit här och förgyllt min vardag. För den behövde verkligen en liten förgyllning, eftersom resten av min familj har varit på Gran Canaria och blivit röda och fula, medan jag är vit och snygg. I det 30 grader kallare Holland visade jag Hanna min vardag, mina vänner och hur man äter på holländskt manér. Jäklar vad vi ätit. Men det blir så, om man besöker Amsterdam i snöblaskstorm.

It ain't a pretty sight

Bjuder på en bild från YA på min coola syster, för jag är inte bildduglig

När jag är magsjuk saknar jag mina föräldrar som mest. Idag har jag haft maginfluensa, har kanske är rätt tempus. Jag känner mig bättre nu, efter en heldags sömn och vila. Egentligen skulle jag posta min stora "Januarikrönika" som lite plåster på såren för alla ivriga bloggläsare som undrar om jag lever (hittills har pappa och Anneli kommenterat ämnet, mina trognaste läsare), men jag är helt enkelt för trött för att skriva färdigt den.
     Just idag har jag saknat mamma för att hon är den enda som tycker det är okej med en 19årig dotter som går tillbaka i utvecklingen till den migrändrabbade femåring hon en gång var, varje gång hon måste kräkas. Nu måste jag försöka att hålla tillbaka skrik och gråt och rop på mamma.
     Nu sitter jag här och dricker Kamomillte (finns det ens nåt äckligare?) för att pappas husmorskur från 50-talet består av just Kamomillte, och torrt rostat bröd. Den ska fungera mot de flesta av magbesvär.

Min trygga hamn(stad)

Som ett svar på min nya bloggrubrik så kom alltså mitt första inlägg för året igår, den 20e januari. OCH jag slutar med månadstema i bloggen, det blev jobbigt.
     Rubriken återspeglar också det som jag känner är syftet med mitt år här, ett som dock inte kräver för mycket intelligens (usch det lät snoffsigt och dumt), att inte behöva plugga, helt enkelt. Därmed inte sagt att det inte är ett psykiskt krävande år, eller att jag behöver just tänka på så sätt att jag behöver planera och vara alert. Vissa veckor är riktigt jobbiga, fysiskt och psykiskt. Detta är en sån vecka. Det är ingens fel, men mitt "jobb" (säger fortfarande inte jobb, jag säger "när jag är med barnen", men i skriven text låter det inte riktigt politiskt korrekt) handlar om människor och att passa in i ett familjeliv är inte alltid konsekvent eller regelbundet. Det har varit tidiga mornar, jobbiga hämtningar med trötta barn och på den fysiska biten en bebis som helt plötsligt blivit ett barn på 15 månader och inte lika lätt att släpa runt på som för fem månader sen.
    I helgen ska jag till Antwerpen, eller ja, dess förorter. Det som förr var platsen som jag förknippade med ett yrande till så många släktingar som möjligt och ett hektiskt schema, är nu min frizon och min trygghet. Jag ska hem om i helgen helt enkelt.