Vonder, Bloom och Palme

När jag skulle lämna Hanna på Amsterdams flygplats, Shiphol, så satt två unga tjejer och spelade låtar från sin debutskiva. Bakom sig hade de en stor världskarta med massa orangea prickar på. Det stod också att de var på en 80 dagars världsturné. Fast den är väldigt inte världsomspunnen, de turnerar nämligen bara inom Holland. Men, med varje debutskiva fick (får fortfarande om någon träffar på dem) en liten orange prick att sätta ut på världskartan, dit skivan, och musiken, alltså hypotetiskt skulle komma, och därmed forma världsturnen.
     Två skånska flickor i de sena tonåren (läs: Jag och Hanna) föll pladask för detta PR-trick och prickade duktigt ut Österlen (eller ja, halva Skåne blev det) på kartan. Jag fick börja ha skivan, som ett litet skilsmässobarn sådär. Vi har två såna jag och Hanna numera, detta nytillskott och sedan tidigare Hannas Kletzmerskiva köpt på metron i Paris.
     Bandet heter Vonder & Boom och är den perfekta bakgrundsmusiken i sann singer/songwriteranda. De finns på Spotify också. Akustiska tjejduetter får mig att sakna lite att sjunga med min kära yngsta lillasyster. Vi får catcha up på den fronten i höst (de två timmarna innan vi blir trötta på varandra)

Och... 25 år sedan Palmemordet. (Alla över 35: "Men herregud är det så längesen?!") Jag hade gymnasielärare (fler än en) som på riktigt frågade vår klass om vi kom ihåg händelsen. Jag är då alltså född 1991, 5 år för sent, eller ja, 10 kanske, om man faktiskt ska ha ett minne av mordet. Kort men intressant analys nedan

Mitt 2011 - so far

Efter som jag inte varit så aktiv med mitt bloggande den senaste tiden (Bloggen suger dase, som min 16-åriga väldigt mogna lillasyster väljer att uttrycka det) så kommer här en liten sammanfattning av mitt år hittills.

Jag har klippt av cirka 25 cm av mitt hår (redan en månad sen, så det har hunnit gro till sig en bit. Nånting är fel med mitt hår, det är (o)gräs) Såhär såg det iallafall ut för några helger sen. Jag är nöjd, för jag var så trött på min tjocka hårgardin innan dess. Tack för billig drop-in tvärs över gatan.

Alla i familjen har varit sjuka, av och till. Jag och fyraåringen hade en mysig "vård av sjuk förälder"-eftermiddag. Vilket i praktiken innebär att undvika huset så lång tid som möjligt. Efter att vi hade cyklat, fikat, och handlat så vill cyklisten inte hem än. Jag: "Men då får du ta hand om inköpen, den påsen är tung" Hon: "Okej". Och med packning på stödhjulscykeln stannade vi ute en timme till.

Jag ska få åka på skidsemester med mina värdisar. Fast det fick jag reda på i december. Nu, i januari, har jag däremot handlat attribut till min skidoutfit. Jag har en ceriserosa skidhjälm från barnavdelningen. Den kostade 35 euro och är fin.

Vägen utanför huset är ingen väg, utan en jättelik sandlåda under vägarbete. 4-åringen säger att vägen är ett stort hål, och hon är arg på mig och sina föräldrar för att hon måste gå så långt till och från bilen. Vilken lycklig tid när föräldrarna var hjältar och man därmed kunde skylla alla världens bekymmer på dem.

Jag har, efter att ha plöjt igenom mitt medhavda bokförråd, blivit medlem på biblioteket här i Wassenaar. Anledningen till att det tog mig cirka fem månader är för att ett lånekort innebär att jag måste läsa på engelska och nederländska. Inte för att jag inte behärskar språken, men det är skönast att läsa på svenska ändå. EN, en, svenskrelaterad bok fanns på hela biblioteket. Det är en guidebok/dialoghjälp/pocketlexikon nederländska-svenska. Väldigt kul om man kan båda språken. Det är så himla intressant med nationalitetsstereotyper, det är förstås en älg (vad annars?) som pryder bokens framsida. Lite ironiskt då denna svensken enbart har skådat älgar på Skånes Djurpark. Typ.

Jag har under veckan haft finbesök från Paris, Hanna har varit här och förgyllt min vardag. För den behövde verkligen en liten förgyllning, eftersom resten av min familj har varit på Gran Canaria och blivit röda och fula, medan jag är vit och snygg. I det 30 grader kallare Holland visade jag Hanna min vardag, mina vänner och hur man äter på holländskt manér. Jäklar vad vi ätit. Men det blir så, om man besöker Amsterdam i snöblaskstorm.

It ain't a pretty sight

Bjuder på en bild från YA på min coola syster, för jag är inte bildduglig

När jag är magsjuk saknar jag mina föräldrar som mest. Idag har jag haft maginfluensa, har kanske är rätt tempus. Jag känner mig bättre nu, efter en heldags sömn och vila. Egentligen skulle jag posta min stora "Januarikrönika" som lite plåster på såren för alla ivriga bloggläsare som undrar om jag lever (hittills har pappa och Anneli kommenterat ämnet, mina trognaste läsare), men jag är helt enkelt för trött för att skriva färdigt den.
     Just idag har jag saknat mamma för att hon är den enda som tycker det är okej med en 19årig dotter som går tillbaka i utvecklingen till den migrändrabbade femåring hon en gång var, varje gång hon måste kräkas. Nu måste jag försöka att hålla tillbaka skrik och gråt och rop på mamma.
     Nu sitter jag här och dricker Kamomillte (finns det ens nåt äckligare?) för att pappas husmorskur från 50-talet består av just Kamomillte, och torrt rostat bröd. Den ska fungera mot de flesta av magbesvär.

Min trygga hamn(stad)

Som ett svar på min nya bloggrubrik så kom alltså mitt första inlägg för året igår, den 20e januari. OCH jag slutar med månadstema i bloggen, det blev jobbigt.
     Rubriken återspeglar också det som jag känner är syftet med mitt år här, ett som dock inte kräver för mycket intelligens (usch det lät snoffsigt och dumt), att inte behöva plugga, helt enkelt. Därmed inte sagt att det inte är ett psykiskt krävande år, eller att jag behöver just tänka på så sätt att jag behöver planera och vara alert. Vissa veckor är riktigt jobbiga, fysiskt och psykiskt. Detta är en sån vecka. Det är ingens fel, men mitt "jobb" (säger fortfarande inte jobb, jag säger "när jag är med barnen", men i skriven text låter det inte riktigt politiskt korrekt) handlar om människor och att passa in i ett familjeliv är inte alltid konsekvent eller regelbundet. Det har varit tidiga mornar, jobbiga hämtningar med trötta barn och på den fysiska biten en bebis som helt plötsligt blivit ett barn på 15 månader och inte lika lätt att släpa runt på som för fem månader sen.
    I helgen ska jag till Antwerpen, eller ja, dess förorter. Det som förr var platsen som jag förknippade med ett yrande till så många släktingar som möjligt och ett hektiskt schema, är nu min frizon och min trygghet. Jag ska hem om i helgen helt enkelt.

In your face(book)

Bloggen handlar mycket om faren min, för jag känner att min direkta, fast ändå offentliga, kontakt med honom får gå via bloggen: Hej pappa! Man behöver inte ha facebook, men när jag är rolig med (och åt!) min mamma eller mina systrar, gör jag det via detta eminenta nätverk.
     På julafton hade vi en familjediskussion om olika medicinska begrepp såsom kiropraktik, oesteopati och naprapati. Min mammas barndomsvän, som är läkare med inriktning på mer alternativ medicin (tror jag är rätt på det, mamma?) sa att hon inte gärna hänvisade sina patienter till kiropraktiker, för att de enligt henne har en för manuell behandling, och inte tar så stor hänsyn till livsstil och mer psykologiska faktorer till de fysiska problemen. Efter att ha bott hela hösten hos en värdfamilj där mamman är just kiropraktor, och ha hört en mycket positivt om metoden, så ifrågasatte jag detta. Jag hävdade att naprapati är snarlikt kiropraktik, och båda är  "manuell ryggknäckning". Mammas väninna (och Ellen och pappa höll med) sa att hon själv hellre hänvisar till oesteopater som också "knäcker" men även har en helhetssyn på kroppen och att kosten har en inverkan på hur ryggen mår. Vår slutsats blev att det nederländska ordet för osteopati motsvarade den svenska naprapatin.
     Jag har ifrågasatt diskussionen sen dess. Surprise! (eller njä jag kanske inte hade skrivit ett långt inlägg om slutsatsen var att jag hade fel). Följande är från Wikipedia:

 Naprapati utvecklades ur kiropraktiken i USA under tidigt 1900-tal, och begreppen har till stor del uppfattats som synonyma. Svenska Socialstyrelsen tar upp naprapati och kiropraktik parallellt och med en likartad utgångspunkt. Under början och mitten på 1900-talet så uppfattades skillnaderna större, vilket dokumenterats i olika böcker

Naprapati finns nämligen som begrepp nästan uteslutande i Sverige och USA. Sverige är ett av de få länder där legitimation för naprapati utfärdas. Därför känner vi till ordet naprapati bäst. I praktiken innebär det att de svenska naprapaterna tar lite av den roll som kiropraktorer har i många delar av resten av Europa, tex i Holland.
    Ikväll har jag fått min första behandling av min värdmamma. Därav detta plötsliga intresse för medicinska termer, något som i vanliga fall inte intresserar mig särskilt. Men detta var mest ett statement: jag hade faktiskt rätt.

"Du och spökena kompisar? Du skojar?"

När jag kom hit minns jag att jag träffade Renee och Kendall (som tyvärr har åkt hem till Australien respektive Sydafrika, där det är sommar och varmt och härligt, annan historia...) att jag blev imponerad av deras kontakt, inte bara med varandra, utan även med varandras värdfamiljer. De hade båda varit där cirka 7 månader och det slog mig att de verkligen hade ett liv här, på nåt sätt. Att känna någon förutom sin värdfamilj och ett fåtal andra au pairer, och ibland komma förbi varandras hus, lite spontant ger en känsla av hemma. Jag är inte riktigt där än, men jag är en god bit på väg. Några veckor i rad har jag extraknäckt som barnvakt i Aijas familj, och jag börjar lära känna hennes barn Nynke och Gijs bra. En bra magkänsla.
     Nedan en bildkavalkad av vintriga bilder. De tre första i slutet av november, med kramsnö och snöbollskrig i min trädgård, bilder tagna med min mobil. Och de senare är tagna med betydligt bättre kamera för bara några dagar sen. Okej, jag tycker lite om snön då.

Aija och Noa

Alla mot Linnea

Nynke

Pojkarna, Gijs agerar barnvakt och Senna chillar

Jag och Senna

Noa

Kolla snödjupet pappa! Denna bilden är till dig

Min workout

Aija, Nynke och Noa

"Du måste ha varit en vacker Lucia"

Gissa svenskan!

"I'm swedish." "You're swedish? But you're not blond?!" Det är på riktigt en standardkommentar i mitt liv. Det visar sig att nästintill alla verkligen tror att svenska tjejer springer runt i snön (för det är alltid snö i Sverige) i t-shirt, är blonda, blåögda och minst 1,75 cm långa. Faktum är att holländskorna i allmänhet både är blondare och längre än de svenskor jag känner, tillsammans.
     När jag har tagit upp ämnet med vissa av mina vänner är deras kommentar: "Jaha, ja, jag trodde du inte var blond för att du bara är halvt svensk". Däremot har jag av flera olika fått höra att jag har vackra ögon, svenska ögon. "Huh?" det är verkligen nytt för jag har under mina 18 år och 11 månader i Sverige inte hört den kommentaren alls. Däremot om mitt hår, att jag har fint hår. Men det tycker inte holländarna, här är mitt hår vanligt och mina ögon ovanliga. Tydligen.
     Idag ska jag ta mina svenska ögon och mitt utländska hår och gå på svenskt Luciafirande. Jag ska sjunga med, ingen kan stoppa mig. Johanna, en annan svensk au pair, som för övrigt bor i Ystad "därhimma", har jag också tvingat med. I ösregnet, alternativt det växelvis snöblandade, ska hon få skämmas för mig.