My mother, my self

Mamma med mina au pairbarn, sista riktigt varma dagen

När jag jobbade med mitt projektarbete läste jag, bland andra, en bok som heter Du är din generation av Elaine Bergqvist, vilken tar upp vad som är typiskt för olika 1900-talsgenerationer, från 30- till 80-talister. Det kan vara så att jag fastnade för just denna bok för att den inte alls hade samma tyngd som min andra litteratur, utan mer är en  bok för att underhålla. Men jag gillade författarens sätt att "bunka ihop" och kategorisera, för att få fram generationsstereotyperna. Det här med stereotyper är i allmänhet väldigt intressant tycker jag: Vad är typiskt svenskt? Hur är den holländska mentaliteten? Finns jantelagen även i Skåne?  
     I Du är din generation beskrivs de sena 80-talisterna (och därmed de tidiga 90-talisterna!) som generationen som är ständigt uppkopplade och sällan mejlar sina vänner, det är nästan för långsamt. Jag tycker det är kul att se hur de olika generationerna tar sig uttryck på till exempel jättecommunityt Facebook. Många från 90-talisternas föräldrageneration, 50- och 60-talisterna, "har" nu också Facbook i ett försök att kommunicera bättre med sina ständigt inloggade barn.
     Min mamma är en lagom-facebookare i min mening, vilket bland annat betyder att hon inte skriver statusuppdateringar på åtta rader som sammanfattar en ytterst (icke)intressant dag. I veckan skulle hon lägga upp sitt första album (bland andra bilden ovan) och bad mig se till att mina värdisar också fick se dem, eftersom de var från dagen då hon var här i Wassenaar. Sagt och gjort, 90-talistdottern sätter sig och taggar sina värdföräldrar på deras barn för att de ska se fotona (tänkades, det är lugnt lilla mamma, detta fixar jag). Avslutningsvis postar jag mammas album, bara för att det är fint och jag tycker hon är duktig som fått dit bilderna.
     Två minuter senare får jag ett meddelande via chatten på Facebook från min värdpappa (70-talist) nerifrån vardagsrummet: Du vet att du inte behöver tagga oss om du postar albumet va? När det handlar om Facebook och foton är det 70-talisterna som kan mest, de är nämligen mellangenerationen som lägger upp mååånga album på sina barns alla framsteg så att vännerna ska se dem. Och ja, jag är lite dum också, ibland.

Höstiga frågor och betraktelser

• Varför har jag flyttat till Österlen 2.0? Det är platt, det är blåsigt, det är regnigt... Jag är dum i huvudet som inte valde Spanien som au pairland, eller åtminstone inte såhär nära kusten, när luften blir fuktig och kall.
• Var i mitt inbyggda värmesystem ligger mina svenska inte-frysa-jag-borde-vara-van-gener? Tror bestämt jag är 100% belgare på den fronten.
• Varför har vi ingen pubkultur i Sverige? Ni vet såhär, folk samlas, vissa känner varandra, det är mysigt. Jag bor ganska nära centrum och de senaste veckorna har jag blivit lite av en stammis på ett av de lokala ställena. Inte för att jag har druckit så mycket alkoholhaltiga drycker (mest kaffe tror jag), utan mer för att slippa umgås utomhus. Och ja, bartendern har gett mig igenkännande leenden. (ska inte börja med att tolka om det är bra eller dåligt)
• Jag kommer på mig själv med att ständigt nynna på diverse sånger från Nickelodeon jr
• Förra helgen hade jag varit här 2 månader (!) och imorgon, måndag, är det 10 veckor sen jag kom hit. 10 veckor! Om jag säger att jag hypotetiskt ska vara här 50 veckor (lite mindre än ett år) har jag alltså varit här 1/5 av tiden, galet!

Blogga var det ja... Eller nåt. Jag har drabbats av kronisk hösttrötthet är jag rädd. Nästa vecka ska jag skärpa mig, blogga mer, göra min läxa till den nederländska kursen (i tid!) och plocka undan min klädhög till rum.
     Helgen har varit en riktig myshelg med film- och pratkväll, långbrunch och en liten fördrink med prat nu i eftermiddag. OCH jag har kört för första gången i Nederländerna, utan att dö eller döda. Bara sättet jag tog körkort på är lite av Linnea i ett nötskal; kunna råplugga teorin i två dagar och få ett klart godkänt, men ha kört flera månader utan så himla mycket resultat. Jag fungerar helt enkelt bättre i teorin än i praktiken.
     Nu ska jag dricka te och se Notting Hill - höstmys på hör nivå.

Mothers and mortals

Det är intressant att upptäcka att en av de slutsatser jag hade i mitt projektarbete dyker upp som nyhet nästan ett halvår senare. Inte för att jag var först med mina slutsatser eller för att nyheterna är baserade på en Österlengymnasiet-elevs slutarbete, men det visar att mitt val av ämne verkligen ligger i (före?) tiden. En av mina huvudslutsatser var att de sena 80-talisterna och tidiga 90-talisterna i många fall hade en önskan att bilda familj som en av de högst prioriterade målen i livet. Villa, Volvo, Vovve och en hållbar sådan situation lockar.
     Nu när jag är au pair imponeras jag varje måndag- och fredag morgon (de dagar jag lämnar treåringen i skolan). Alla föräldrar (ja, pappor också, passar inte i titeln bara) är alltid så glada, och ser fräscha ut och de är sociala och ja... Själv kommer jag fram på cykel, lite svettig alltid, konkande på ett barn och springande efter ett annat som älskar skolan och gärna springer ifrån Ijena (Linnea är svårt att uttala) medan nämnda au pair låser cykeln och lyfter upp lillebror. Men mornarna är ändå så mysiga, just för att alla föräldrar är så trevliga och hälsar, och pratar med mig. Och pekar ut var treåringen för tillfället har startat en konversation med någon vilt främmande på skolgården.
 
Det är dock inte alla småbarnsmammor som är bättre än vanliga dödliga (=au pairer?). Den som inte vill läsa om nåt upprörande och sorgligt som har gjort mig ledsen och arg de senaste dagarna bör sluta läsa nu. Min vän Kelsie har varit här i Holland som au pair ungefär lika länge som jag. Hon är amerikanska och jobbar i en halvamerikansk familj. Värdmamman, Laura, är hemmafru (eller stay-at-home-mom som det så fint heter) och vaktar Kelsie som en hök varje gång hon är med barnen (ja, precis, vi förstår inte heller varför hon behöver en au pair). Kelsie är en av de mest sociala, mogna och genuint snälla människa jag har träffat, jag är helt övertygad om att hon tar bättre hand om barn än till exempel lilla jag. Hon har dock redan ett tag berättat en del konstiga historier om hur överbeskyddande Laura är, och vilka humörsvängningar hon har gentemot Kelsie. Trots det har Kelsie överlag hört att hon gjort ett bra jobb  att hon har tålamod med barnen.
     Men en dag, för typ en vecka sen, kom Laura fram till Kelsie, med en hel rad saker som inte fungerade enligt henne, och det fanns heller ingenting Kelsie kunde göra för att förbättra sig. Då tänkte Kelsie att hon skulle stå ut och göra det bästa av situationen. Men redan den följande dagen ville Laura ha ett samtal igen, och denna gång vände hon det till hur olycklig Kelsie var och om de skulle boka en biljett till efter jul och se om hon kände sig bättre, annars skulle de såklart avboka. Kelsies reaktion var att då kunde de lika gärna boka en biljett så fort som möjligt och slippa henne. Sagt och gjort, hon åker nämligen på tisdag.
     Den egentliga droppen, som fick Lauras bägare att rinna över, var när situationen hade kommit till den punkt att hennes döttrar och son kom till Kelsie för att be om tröst och trygghet och inte sin egen mamma, vilket inte är så konstigt om man låter barnen passas av au pairen under deras 13 vakna timmar.
     Igår, lördag, skulle Kelsie på lunch med några vänner (däribland jag) men det blev inte av. Kelsie hade fått reda på att hon skulle vara barnvakt under kvällen, och frågade helt enkelt när hon borde vara hemma. Men hon behövde inte bekymra sig, för de hade redan ringt en barnvakt. Detta var Kelsies droppe som fick hennes väskor att rinna över och bege sig till vännen Kendalls värdfamilj, där hon bor till tisdag morgon.
     Idag var jag med Kelsie och hejade på henne när hon sprang en halv maraton i Amsterdam. Hon berättade att för att orka med de sista tre kilometerna fick hon tänka sig Lauras ansikte på marken för varje steg. Rolig tanke. Imorgon kväll ska vi ha avskedsmiddag för Kelsie, det är egentligen djupt tragiskt. Jag önskar jag kunde klona mina egna värdisar, för detta är så jävla orättvist.

Nu måste jag verkligen sova, det är höstlov hela veckan. Jag ska innan jag lägger mig dansa en soldans, och hoppas på att helgens väder håller i sig hela veckan. Jag har i annat fall en turbo-treåring, som inte är gjord för en överdosering av inomhuslek, att handskas med.

Min kära syster påminde mig om detta citat. Varpå hela förra rubriken egentligen är baserad. Först tänkte jag att det skulle vara lite för simpelt för "tävlingens" skull, men jag ångrade mig. Det är bra. Det passar. Gonatt.

"There is a time of year in New York when, even before the first leave falls, you can feel the seasons click. The air is crisp, the summer is gone, and for the first night in a long time, you need a blanket on your bed."

I heart ♥ Wassenaar

Just nu: Jag skäms lite för Sverige och funderar seriöst på att rota fram nåt oranget och gå ner till den lokala puben och låtsas smälta in... 4-1. Har för övrigt tv:n mutad och lyssnar på Lars Winnerbäck. Perfekt för den som känner sig tvingad att vara intresserad.

Förmodligen var helgen i Antwerpen det sista jag fick uppleva av indian summer för i år. 23 grader, sol, familjemedlemmar, shopping och dans på 40/45/bröllopsdagsfest var underbart.
     Idag har det varit en sån filmisk höstkrispig dag ni vet? Så kyligt i luften men ändå soligt. På tisdagar är det marknad här i Wassenaar. Varför har vi ingen "matmarknadskultur" i Sverige? Färsk fisk, bröd, frukt, grönsaker, godis, blommor och ja... stämning liksom. Vad har hänt i vår modernisering som har sorterat in allt på ICA? Ja, det är egentligen tråkigt.
      Igår var mamma på snabbvisit här hos mig. Hon tågluffar (hon har fått kryssa i åldersrutan 45-59 år, fast hon bara är 45) genom Europa och tog en av resdagarna på Interrail-passet till att lämna lite förnödenheter till sin lite förvirrade äldsta dotter. Hur kan man glömma sitt pass? Hon var här i ungefär en timme och åt glass och kissade. Innan dess hade hon varit i Haag, i Scheveningen, stadsdelen som ligger precis vid havet, och ätit holländsk sill. Sen begav hon sig tillbaka till Antwerpen, för att idag resa vidare norrut och så småningom hem till Tommarp. Min mamma är cool.
     Men det var riktigt trevligt med besök, det är roligt att visa upp min vardag för andra. För bara en timme gör ett samtal senare så himla mycket mer innehållsrikt. Märkte det när jag varit hos Hanna, att jag har kunnat prata om hennes liv annorlunda nu i efterhand. Dessvärre har jag mest rest härifrån, har insett att min nuvarande bostadsort inte är ett jätte-metropol kanske. Men jag har en extrasäng för den som är intresserad av Den Haag, Leiden eller Wassenaar. Välkomna!

The Fia med Knuff-effect

Treåringens nya favoritspel är Fia med knuff. Jag är väldigt imponerad över att hon faktiskt förstår spelet och utan att räkna prickarna direkt kan se vad tärningen visar. Det kunde förmodligen detta icke-mattesnille inte vid tre år och nio månader. Men hon hatar att förlora, vi spelar med vilje ganska hårt mot henne så att hon ska lära sig (föräldrarna är dessutom riktiga tävlingsmänniskor, jag passar inte in i klanen när vi har "kvällsturnering").
     Kom att tänka på om man hade använt Fia med Knuff-metoden även i verkligheten, om man hamnar på samma plats som en annan person knuffar men ut dem från spelet. Oftast går spelarna omlott men ibland blir det samma position och då får man snällt flytta sin pjäs. Är det egentligen vanlig konkurrens? Får lite bilder i huvudet av någon som blir befordrad och knuffar ut en fd kollega ur kontoret.
     
På tal om spel så har jag ändrat mitt tema i bloggen, det är ju oktober nu... Tänkte, på riktigt, utlysa en liten tävling. (Hej jag heter Linnea och jag tror jag är officiell bloggare - Hej Linnea) Ni får skicka mejl i slutet av månaden och den som har flest rätt, om någon orkar vara med, skickar jag en (liten) present! Åh, jag är så påhittig. Frågorna som ska svaras på är följande:

1. Vilken tv-serie är mina bloggrubriker parafraser på?

2. Vilken avsnittstitel är mitt nuvarande bloggnamn (Escape from Tommarp city) en omskrivning av?

3. Vilka avsnitt av tv-serien är varje blogginlägg en ändring av?

 
I eftermiddag åker jag till Antwerpen, för att samla hela familjen. Jag har bestämt mig för att göra det till fyra internetfria dagar. Så, från och med idag runt klockan tre till söndag kväll är jag internetlös, om det håller.     
    Nu ska jag städa "min våning" för min värdpappas syster ska låna mitt rum medan jag är borta.

Valley of the zero-something-guys

Denna helg var mina värdisar på bröllop i Venedig, nä, jag var inte avundsjuk... inte alls. Faktum är att jag nu i efterhand har haft en aktiv men helt underbar helg, jag med. Jag var ensam hemma med babyn, 11 månader, men har haft konstant besök i huset.
     Jag har i helgen antagit följande roller: ensamstående småbarnsmamma, värdshusvärdinna, bagare, tvätterska, kock, diskare, barista, festfixare och DJ.
     I lördags var hela nedervåningen fylld av massa au pairer, var alla kom ifrån är lite av en gåta, men de var här, och vi hade det trevligt:) Vi lyssnade på musik, pratade, åt pizza, drack (billigt) vin och åt chips. Det var skönt att träffa alla samlade och det verkade vara uppskattat. Det är svårt att dra ihop massa au pairer och vara någonstans, det är dessutom skönt att prata au pair-prat när man vet att det är ostört. Inte för att man säger någonting negativt, men det är nog viktigt att ha möjligheten att lufta ideer och tankar.

Bullar i muffinsformar, för vi hade ingen plåt

    Igår, söndag, hade vi bullbak här. De tre svenska tjejerna i Wassenaar, jag, Mikaela och Eda, ville ju uppmärksamma den väldigt svenska dagen "Kanelbullens dag". Vi hade dock inte de bästa förutsättningarna för baket. Själva kanelen, för att börja med det huvudsakliga smaksättaren, kom som hel kanel i en påse. Efter försök med diverse metoder slutade det med en Mikaela på terrassen utrustad med plastpåse, skärbräda och hammare. Men kanelbullarna blev magiskt goda. Och nu har jag fått craving på kanel och tvingat pappa att ta med malen kanel till Antwerpen i helgen. Jag bor liksom i ett land där knark och prostitution är legalt, men mataffären har ingen kanel.

Mikaela och Linnea in action

     Många som lämnade saker här i lördags kom dessutom och hämtade dem och fastnade mitt i bullbaket och tittade på väldigt intresserat. Kelsie, amerikanskan, var mäkta imponerad. Min kära au pairbebis fick så mycket uppmärksamhet att han grät när han inte fick bli buren. På kvällen kom treåringen också hem, och jag lagade en hel måltid för första gången sen jag kom hit. Phu! Jag är imponerad av de au pairer som klarar att passa barnen och laga mat samtidigt. Inte att jag inte klarade av det, men det var svettigt.  

Just det - förutom ovanstående har jag emellanåt tvättat igenom hela min garderob i helgen...

Aijas bilder

A Swedish girl in Paris: Part une & deux

Jag och Hanna, skrattandes åt värdelös humor, vid Monmatre

Förra helgen var jag i Paris hos min kära Hanna. Det var en trevlig och intensiv tvådagarsvistelse. Sist vi var tillsammans i denna underbara stad var det under betydligt turistigare och varmare omständigheter. Nu pratade vi mest om småbarn och våra jobbiga(?) liv.

     På lördagen var vi vid La Basilique du Sacré Coeur [La Bassilik dö Sakre kör] vid Monmatre [Måmatr], vi åt crepes och tittade på (andra) turister. Vi köpte vykort på Place du tertre [Plass dy tätr] och Hanna köpte en nyckelring i form av Eiffeltornet, som hon betonade att man bara kunde ha om man faktiskt bodde i Paris (misstänkte dock starkt att alla köpare inte följer den devisen). På kvällen gick vi (jag, Hanna och Hannas vän Hanna) ut - i Paris! Det var ganska fräckt att vandra runt i klackar 50 meter från triumfbågen, men priserna var ganska fräcka också. Vi träffade parisaren Maxime som enligt egen utsago hade pluggat i Uppsala, hans kunskaper i svenska motsade dock detta ganska starkt, men han var en trevlig prick.

     Söndagen spenderades i de judiska- (tillika bög-) kvarteren runt Marais. Traditionellt är söndagen inte festdagen inom Judendomen, så det har blivit grejen här att ha söndagsöppet. Vi åt bakis-falafel och det var magiskt gott. Vilken effektivitet de hade i köket! Tio män på cirka två kvadratmeter, som alla såg helt oberörda ut av varandra, kastade ut falafeln till hungriga parisare och turister. Mannen som tog emot beställningar representerade enligt min spekulation båda de övre nämnda kvarterskategorierna (homosexuell man av judisk härkomst?). På kvällen åt jag tillsammans med Hannas värdfamilj, anka med stekta äpplen (jag tog så mycket att jag skämdes lite).

     Min kära vän Hanna är tidspessimist i ett avseende: när det gäller att åka långt, kollektivt. Gäst som jag var satte jag mig snällt på bussen, och tåget, och metron, tidigt måndag morgon, för att säkert komma på Eurolines-bussen i tid. Väl framme vid bussterminalen spenderade jag två timmars(!) väntan med att prata med en fd Gävlebo, numera jobbande på McCafe i Paris. Han var väldigt trevlig, hade dessutom själv jobbat som au pair ett år i England och om jag inte misstar mig hade han nog platsat i Marais-kvarteren även han.

Lagom existerar inte under mina Paris-vistelser. Det är 40 eller 4 grader.

Uppmärksammat, i, kring och om Paris

• Jag är väldigt tacksam för vilka au pairbarn jag har fått äran att ta hand om
• Jag är, på riktigt, lite orolig över min svenska. Inte när jag skriver, för den kontrollerar jag i efterhand, men det mer spontana talet kändes lite ovant. Jag råkade vid ett tillfälle säga "mina bener" (mina ben) och det tog verkligen priset
• Väldigt många unga fransmän kan prata bra engelska. MEN, om svaret på frågan "Do you speak English?" är "littöl" (a little), är det oklokt att starta en konversation. Deras "littöl" är nämligen inte som den 45-åriga medelsvenskens "ä littol" (a little) för fransmän är bättre på att framhäva sanningen - "littöl" betyder helt enkelt a little.
• Det kan vara vansinnigt kallt i september i Paris, och då är en jacka i fejkskinn från Lindex barnavdelning inte att rekommendera
• Jag håller sakta men säkert på att utvecklas till en renodlad lattemamma (denna tanke har ingen direkt koppling till Paris, bara att jag, på samma sätt som här i Wassenaar, pratade småbarnsprat och drack kaffe i Paris)
• Varför finns inte McCafe i Sverige? Det är genialiskt, gott kaffe till halva priset. Tror mig ha skymtat en skylt i Haag och ska spana nästa gång jag kommer dit.
• Jag har fått bekräftat att jag har trogna läsare (=5) som vill höra om Paris och tycker min bloggning är slö.
• Eurolines är inte så noga med tider