Vonder, Bloom och Palme

När jag skulle lämna Hanna på Amsterdams flygplats, Shiphol, så satt två unga tjejer och spelade låtar från sin debutskiva. Bakom sig hade de en stor världskarta med massa orangea prickar på. Det stod också att de var på en 80 dagars världsturné. Fast den är väldigt inte världsomspunnen, de turnerar nämligen bara inom Holland. Men, med varje debutskiva fick (får fortfarande om någon träffar på dem) en liten orange prick att sätta ut på världskartan, dit skivan, och musiken, alltså hypotetiskt skulle komma, och därmed forma världsturnen.
     Två skånska flickor i de sena tonåren (läs: Jag och Hanna) föll pladask för detta PR-trick och prickade duktigt ut Österlen (eller ja, halva Skåne blev det) på kartan. Jag fick börja ha skivan, som ett litet skilsmässobarn sådär. Vi har två såna jag och Hanna numera, detta nytillskott och sedan tidigare Hannas Kletzmerskiva köpt på metron i Paris.
     Bandet heter Vonder & Boom och är den perfekta bakgrundsmusiken i sann singer/songwriteranda. De finns på Spotify också. Akustiska tjejduetter får mig att sakna lite att sjunga med min kära yngsta lillasyster. Vi får catcha up på den fronten i höst (de två timmarna innan vi blir trötta på varandra)

Och... 25 år sedan Palmemordet. (Alla över 35: "Men herregud är det så längesen?!") Jag hade gymnasielärare (fler än en) som på riktigt frågade vår klass om vi kom ihåg händelsen. Jag är då alltså född 1991, 5 år för sent, eller ja, 10 kanske, om man faktiskt ska ha ett minne av mordet. Kort men intressant analys nedan

Mitt 2011 - so far

Efter som jag inte varit så aktiv med mitt bloggande den senaste tiden (Bloggen suger dase, som min 16-åriga väldigt mogna lillasyster väljer att uttrycka det) så kommer här en liten sammanfattning av mitt år hittills.

Jag har klippt av cirka 25 cm av mitt hår (redan en månad sen, så det har hunnit gro till sig en bit. Nånting är fel med mitt hår, det är (o)gräs) Såhär såg det iallafall ut för några helger sen. Jag är nöjd, för jag var så trött på min tjocka hårgardin innan dess. Tack för billig drop-in tvärs över gatan.

Alla i familjen har varit sjuka, av och till. Jag och fyraåringen hade en mysig "vård av sjuk förälder"-eftermiddag. Vilket i praktiken innebär att undvika huset så lång tid som möjligt. Efter att vi hade cyklat, fikat, och handlat så vill cyklisten inte hem än. Jag: "Men då får du ta hand om inköpen, den påsen är tung" Hon: "Okej". Och med packning på stödhjulscykeln stannade vi ute en timme till.

Jag ska få åka på skidsemester med mina värdisar. Fast det fick jag reda på i december. Nu, i januari, har jag däremot handlat attribut till min skidoutfit. Jag har en ceriserosa skidhjälm från barnavdelningen. Den kostade 35 euro och är fin.

Vägen utanför huset är ingen väg, utan en jättelik sandlåda under vägarbete. 4-åringen säger att vägen är ett stort hål, och hon är arg på mig och sina föräldrar för att hon måste gå så långt till och från bilen. Vilken lycklig tid när föräldrarna var hjältar och man därmed kunde skylla alla världens bekymmer på dem.

Jag har, efter att ha plöjt igenom mitt medhavda bokförråd, blivit medlem på biblioteket här i Wassenaar. Anledningen till att det tog mig cirka fem månader är för att ett lånekort innebär att jag måste läsa på engelska och nederländska. Inte för att jag inte behärskar språken, men det är skönast att läsa på svenska ändå. EN, en, svenskrelaterad bok fanns på hela biblioteket. Det är en guidebok/dialoghjälp/pocketlexikon nederländska-svenska. Väldigt kul om man kan båda språken. Det är så himla intressant med nationalitetsstereotyper, det är förstås en älg (vad annars?) som pryder bokens framsida. Lite ironiskt då denna svensken enbart har skådat älgar på Skånes Djurpark. Typ.

Jag har under veckan haft finbesök från Paris, Hanna har varit här och förgyllt min vardag. För den behövde verkligen en liten förgyllning, eftersom resten av min familj har varit på Gran Canaria och blivit röda och fula, medan jag är vit och snygg. I det 30 grader kallare Holland visade jag Hanna min vardag, mina vänner och hur man äter på holländskt manér. Jäklar vad vi ätit. Men det blir så, om man besöker Amsterdam i snöblaskstorm.

It ain't a pretty sight

Bjuder på en bild från YA på min coola syster, för jag är inte bildduglig

När jag är magsjuk saknar jag mina föräldrar som mest. Idag har jag haft maginfluensa, har kanske är rätt tempus. Jag känner mig bättre nu, efter en heldags sömn och vila. Egentligen skulle jag posta min stora "Januarikrönika" som lite plåster på såren för alla ivriga bloggläsare som undrar om jag lever (hittills har pappa och Anneli kommenterat ämnet, mina trognaste läsare), men jag är helt enkelt för trött för att skriva färdigt den.
     Just idag har jag saknat mamma för att hon är den enda som tycker det är okej med en 19årig dotter som går tillbaka i utvecklingen till den migrändrabbade femåring hon en gång var, varje gång hon måste kräkas. Nu måste jag försöka att hålla tillbaka skrik och gråt och rop på mamma.
     Nu sitter jag här och dricker Kamomillte (finns det ens nåt äckligare?) för att pappas husmorskur från 50-talet består av just Kamomillte, och torrt rostat bröd. Den ska fungera mot de flesta av magbesvär.