Doomed

Mobilfotsession innan den ödesdigra lördagen

Alltså jag skulle vilja utnämna mig själv till jordens största anti-pedant. Jag är värdelös på att utåt sett ha ordning på mina grejer, särskilt kläder. Precis som många verkar ha ett stående "på måndag ska jag börja banta-löfte" så lyder mitt: "på måndag då, då, ska jag bli ordningsam". Funkar sådär. Det finns dock områden där jag har mindre koll än andra. Värst är mobiler och solglasögon.
     Historien börjar den 2a september år 2004. Jag fyllde 13 och fick min första mobil. Den hade jag i fyra år, tills jag blev mer eller mindre tvingad att köpa en ny av mina kära föräldrar. Den gamla mobilen kunde nämligen inte ta emot samtal längre, inte det ultimata scenariot för föräldrar med tonårsbarn. Så några dagar efter min 17-årsdag fick jag min andra mobil, och sen dess har det gått ganska uselt. Det har varit spruckna displayer, stölder, tappning i toalettstolen när mobilen burrade ner från fönsterbrädan hos farmor (fortfarande inte alls kul!). Min första mobil ligger i en byrålåda på mitt rum hemma i Tommarp. Det är som att den ligger där och hånar mig, och tänker: "Ha! funkar det inte med mig så behöver du inte ha någon mobil alls" Som ett spöke eller ett gammalt ex som ligger och gnager. Är det det som kallas feng shui (släng skiten)?
     Den andra historien, som handlar om solglasögon, börjar nån gång i mars eller april år 2008. Jag köpte ett par solglasögon på Åhlens i Malmö. Två månader hade jag dem, innan de blev krossade av skolböcker i maj nån gång samma år. Sen dess har jag gjort igång på omänskligt många par solglasögon. En modell köpte jag till och med tre gånger om på Lindex, för att de två föregående spårlöst försvunnit. Det senaste försvinnandet inträffade den 12e augusti år 2010, samma dag som jag tog mitt körkort. Inbillar mig att solglasögonen tappade bort sig själv just för att jag skulle få körkort. For a good cause. Så är det nog.
     Helgen gick i samma slags körkorts-ironiska tecken. Jag köpte nämligen ett par nya solglasögon, och när jag provar dem märker jag att - just det - mobilen är borta. Stulen/borttappad. Klanteröv. Men solglasögonen är iallafall fina.

Inspirerande

Sedan bloggerskan och journalisten Ebba von Sydow har börjat leda Gokväll lördag har jag ibland halvtittat på programmet. I helgen var EU-ministern Gunilla Olsson gäst och pratade om hur hon kombinerar sitt liv som mamma till en 8-månaders dotter och det som politiker. Otroligt inspirerande, tycker jag. Kul också att hon pratar om Sverige som föregångsland inom jämställdhet (håller med!) och hur hon klär sig efter sitt modeintresse istället för att passa in i dräkt/kostym-normen i Bryssel.

Halvår

 

Leker modeblogg ovan, och ignorera gärna röran bakom. Mest för att det är första gången på runt tre månader som jag inte bar ett enda svart plagg. Solen strålade och jag fick vårkänslor, tills jag kom ut och det var apkallt. Men det piggar ändå upp, så underbart att (äntligen) behöva kisa. Mina onsdagar är mina helt lediga dagar, och du brukar jag också ta tillfället i akt att ha på mig lite finare kläder, lite vardagssnygg sådär.

      Ännu en anledning till min icke-svarta kläddag är min 19 och ett halvt årsdag, som infaller idag. Om 6 månader har jag precis kommit hem till Sverige, lagom till 20-årsdagen (hur sjukt?), för att bosätta mig i kära Östra Tommarp igen, för en tid. Halvårsdagen har i hushållet Hansson Henne alltid firats som motsvarande namnsdag, varför vet jag egentligen inte. Tror det var nån dotter som var missnöjd med sin egen födelsedag och påpekade att halvårsdagen närmade sig. Så vi fick alltid bestämma maträtt och ha glass till efterrätt den 10e december, 2a mars och den 1a maj. Idag firade jag mig själv med morotskaka.

     Jag firade min 19-årsdag kort efter att jag kom hit, vilket betyder att jag också (för två veckor sen) spenderat halva min tid här som Au pair. Galet! Känns både som en mycket kortare och en mycket längre tidsperiod. Vad jag gjort under halvåret (lite kortfattat) kan du läsa här och här. Vad jag redan nu kan utvärdera, och vet att jag kommer känna när jag åker hemåt, är att jag kommer ha haft ett av de bästa åren i mitt liv. Det kommer också vara otroligt svårt att lämna det liv jag skapat här, som jag inte alls kan komma tillbaka till på samma sätt som jag har den mycket fastare tillvaron "hem-hemma". När jag väl packar ihop och lämnar Wassenaar kommer jag för alltid bara kunna komma tillbaka som besökare, hur hemma jag än känner mig här just nu.