När jag kom hit minns jag att jag träffade Renee och Kendall (som tyvärr har åkt hem till Australien respektive Sydafrika, där det är sommar och varmt och härligt, annan historia...) att jag blev imponerad av deras kontakt, inte bara med varandra, utan även med varandras värdfamiljer. De hade båda varit där cirka 7 månader och det slog mig att de verkligen hade ett liv här, på nåt sätt. Att känna någon förutom sin värdfamilj och ett fåtal andra au pairer, och ibland komma förbi varandras hus, lite spontant ger en känsla av hemma. Jag är inte riktigt där än, men jag är en god bit på väg. Några veckor i rad har jag extraknäckt som barnvakt i Aijas familj, och jag börjar lära känna hennes barn Nynke och Gijs bra. En bra magkänsla.
Nedan en bildkavalkad av vintriga bilder. De tre första i slutet av november, med kramsnö och snöbollskrig i min trädgård, bilder tagna med min mobil. Och de senare är tagna med betydligt bättre kamera för bara några dagar sen. Okej, jag tycker lite om snön då.
"I'm swedish." "You're swedish? But you're not blond?!" Det är på riktigt en standardkommentar i mitt liv. Det visar sig att nästintill alla verkligen tror att svenska tjejer springer runt i snön (för det är alltid snö i Sverige) i t-shirt, är blonda, blåögda och minst 1,75 cm långa. Faktum är att holländskorna i allmänhet både är blondare och längre än de svenskor jag känner, tillsammans.
När jag har tagit upp ämnet med vissa av mina vänner är deras kommentar: "Jaha, ja, jag trodde du inte var blond för att du bara är halvt svensk". Däremot har jag av flera olika fått höra att jag har vackra ögon, svenska ögon. "Huh?" det är verkligen nytt för jag har under mina 18 år och 11 månader i Sverige inte hört den kommentaren alls. Däremot om mitt hår, att jag har fint hår. Men det tycker inte holländarna, här är mitt hår vanligt och mina ögon ovanliga. Tydligen.
Idag ska jag ta mina svenska ögon och mitt utländska hår och gå på svenskt Luciafirande. Jag ska sjunga med, ingen kan stoppa mig. Johanna, en annan svensk au pair, som för övrigt bor i Ystad "därhimma", har jag också tvingat med. I ösregnet, alternativt det växelvis snöblandade, ska hon få skämmas för mig.
September 2009, jag och Elin, Europaparlamentet i Bryssel
Det finns de som bloggar om allt i sitt liv. Jag gör inte det, och tyvärr är det lite så att denna helgen inte är av passande innehåll för läsande (värd)föräldrar. Något nämnbart från helgen är dock att jag måste hålla med min pappa att kanadensare hatar att bli kallade amerikaner. Jag har nu fått egen erfarenhet av detta. Gårdagens genomgående skämt var att med jämna mellanrum kalla kanadensiskan Lyndsay för amerikan, eller referera till något amerikanskt. Väldigt roligt, för hon blir irriterad varje gång, innan det går upp för henne att vi skämtar.
Kommer istället berätta om min Brysselvisit förra onsdagen. Jag träffade min fina vän Elin, och andra fyra hörnare och Alf Svensson. Som lite bakgrundsfakta ska jag nämna att jag under hela min gymnasietid (blev haffad av en viss Martin Hernedahl redan cirka 2 veckor in i ettan) var med i ett EU-projekt kallat Fyra Hörn (4 hörn = Ystad-Österlen, Rügen (Tyskland), Bornholm (Danmark) Świnoujście (Polen)). Under mitt sista år i gymnasiet var jag även så kallad president inom Fyra hörns ungdomsprojekt och för dess årliga parlament. Som en liten parantes kan nämnas att jag ofta jobbade gumpen av mig för detta eviga 4 hörn (fick även mycket cred för att jag gjorde ett bra jobb).
Min vistelse började med att planlöst fönstershoppa genom Bryssel, för jag kunde nämligen inte använda min mobil, fast Vodafone-tanten övertygade mig att jag kunde. Istället chansade jag på att schemat jag hade fått av Jenny skulle vara rätt, och befann mig utanför Europaparlamentets besöksingång klockan 14.30. Väntade och frös nästan ihjäl, var inne om i byggnaden och äntligen, när jag hade gett upp hoppet om att hitta en eventuell tillhörighet, så står den lilla svenska 4-hörngruppen alldeles utanför. Jag hängde på hela dagen och fick goodiebag och träffade Alf Svensson. Han var en riktig liten mysfabror (utan snuskiga referenser). 9 svenska ungdomar satt bänkade i hans kontor och lyssnade på hans historia från första minnet från slutet av andra världskriget, till ett Europa där han är en av dem som på ett fredligt sätt påverkar dess framtid. Inspirerande samtal!
När jag var på EUparlamentet i Strasbourg våren 2008 (ja, jag har varit en flitig EU-besökare de senaste två åren) blev jag, redan då, väldigt inspirerad av Christoffer Fjellner, och inte minst imponerad av hans assistents proffsighet. Nu när jag träffade diverse politiska medarbetare har jag som ett av mina eventuella framtida mål att jobba som politisk rådgivare och assistent inom EU.
Jag följde även med svenskarna till vandrarhemmet för att snabbt säga hej till de andra inom 4-hörn projektet. Blev nästan rörd till tårar av vissas förvåning och välkomnande. Så värmande.
Efter två utgångar och mycket sömn har jag nu vänt helt på dygnet. Sitter ensam mitt i natten och ser det roligaste jag har sett i TV-väg i mitt liv. Från 4.10 kissar jag nästan på mig. Gonatt (Godmorgon kanske?)
En liten lista på vad som hänt / jag har åstadkommit det senaste halvåret av mitt liv (inte i kronologisk ordning)
Jag har tagit studenten (exakt ett halvår sen idag!)
Jag har jobbat min fjärde sommar som labbassistent på Skånefrö AB i Tommarp (Det ni!)
Jag har haft min första sommar som legal utgångare, och har därmed spenderat alldeles för många utekvällar på Strandpaviljongen i Simrishamn med underbara vänner
Jag har (äntligen) tagit körkort
Jag har bloggat
Jag har för första gången bott på annan ort än Östra Tommarp, och därmed också första gången utanför Sverige
Jag har varit i Paris för tredje gången i mitt liv
Jag har lärt känna min underbara värdfamilj
Jag har blivit misstagen för småbarnsmamma och helbelgare oräkneliga gånger (det sista mer än komplimang än det första)
Jag har träffat många nya vänner, vissa närmare än andra, vissa för livet
Jag har haft det fulla ansvaret för en babys liv under en hel helg
Jag har numera två bankkonton i mitt namn (hallå, vuxenpoäng!)
Jag har kontinuerligt besökt mitt ena hemland Belgien och konstaterat att bosätta mig i västra Europa under några år i framtiden är en självklarhet snarare än en möjlighet och lockande tanke
Jag har läst många svenska deckare
Jag har för första gången i mitt liv gått flera dagar utan att prata svenska med någon, däremot har jag haft skriftlig kontakt på svenska varje dag
Jag har förbannats över svensk politik, eller snarare svenska folkets röster i årets val
Jag har röstat i ett svenskt riksdagsval för första gången i mitt liv, på svenska ambassaden i Haag
Jag har kört bil på halt väglag för första gången
Min syster har tagit körkort
Jag har upplevt holländskt Sinterklaasfirande och är imponerad
Jag har gått min första kurs utanför skolan, och känt mig yngre än på länge
Min ena syster har fyllt 16 (också exakt ett halvår sen) och min andra har blivit myndig
Jag har besökt EU.parlamentet i Bryssel för andra gången, och träffat Alf Svensson för första (återkommer till det i senare inlägg)
Jag har känt saknad men inte så farlig som jag trodde, och har insett att faktumet att lämna allt detta kommer vara tusen gånger värre
Jag har besökt en specifik nöjespark (Duinrell) fler gånger än alla mina tidigare besök på övriga nöjesparker tillsammans.
Jag har konsumerat stora mängder glass (Augusti - September i Wassenaar)
MFF vann allsvenskt guld
Spanien vann VM i fotboll i Sydafrika
Jag har insett vilket jäkla jobb mina föräldrar hade med oss, nu när jag ser mina värdbarn. Ålderskillnaden mellan dem är som mellan mig och Anneli, och så en emellan. Puh!
Jag har förstått hur mycket en innerlig kram kan betyda
I brist på bättre Lennonlåt så får ni en som passar till årstiden.
Idag är det 30 år sen John Lennon dog. Fast dagen har en helt annan innebörd för mig. Jag sitter nämligen snart på ett tåg till Bryssel och ska träffa en av mina bästa vänner, Elin Olsson. Fast hon vet inte om det. Jag ska även träffa alla andra saknade 4-hörnare som är där på EU-parlamentsvisit. Hoppas jag hittar dem bara, för Bryssel är ju ingen storstad alls, och min mobil funkar säkert galant utanför Holland.
Igår kväll längtade jag till tågturen, så skönt att sitta stilla i två timmar, och läsa och vägra social kontakt. Tysta kupén blir det nog. Ibland är jag nog tyvärr lite för småbarnsmammig.
På tal om rubriken så träffade jag för några helger sen några Liverpoolare (Liverpoolbor?) som förknippade Sverige med Ace of Base, jag blev chockad. Förklaring: Tidiga 80-talister, 15 år när The Sign kom ut,, lite catchy ändå. Men fortfarande, om man kommer från självaste The Beatles hemstad så ska man inte ens veta att det finns någonting som heter Ace of Base. Ibland vill jag dock vara tio år äldre, inte på grund av Ace of Base, men tänk att vara med om det här.
Nu: springa till bussen.
Igår hade vi lussebullsbak i huset. Jag använde torrjäst för första gången, och var under hela processen supernojjig att det inte skulle fungera. Jag följer instruktionerna på förpackningen, medan en entusiastisk fyråring agerar min assistent tillika mjölnedstänkare. När degspadet är rätt temperat, och jag lyckas blanda ner det i mjölblandningen (inte tvärtom, det här med torrjäst är komplicerat), tror ni inte jag har koncentrera mig för mycket på jäsningsprocessen, och glömmer själva huvudsmaksättaren? Gah, degen var helt klar i princip. Körde i lite extra kesella+saffran och blandade som en galning, resultatet blev... randigt. Men degen jäste!
Min värdfamilj har ingen frys, och man kan ju faktiskt inte äta torra lussebullar. Så jag har ju liksom fått offra mig och äta så mycket som möjligt på en dag. Sex styck lyckades jag konsumera idag, (o)tur att de är populära hos andra än mig också.
Min assistent
De är ju mörkblonda och den ena är blåögd,
ska jag lyckas konvertera dem med hjälp av
svenska bakverk?
I veckan har vi, jag, Noa (snart 4) Sandrea och Aija, bakat speculaas, eller "belgisk pepparkaka" som alla Gärsnäsbarn så käckt döpte det till under tidigt 00-tal.
Vintern har kommit till Holland och med december årets absolut största (kommersiella) högtid, Sinterklaas. Det ska firas i helgen, den 5e december (för att inte skapa förvirring för de ovan nämnda Gärsnäsbarnen så firas samma sak i Belgien morgonen efter, den 6e). Jag är nästan lika förväntansfull som ett barn inför helgen, hela stämningen innan är vekligen som den innan julafton.
På tal om stämning så kan den verkligen komma till mig var som helst. Just nu har jag den där mysiga känslan i maggropen när stämningen har fastnat på rätt ställe liksom. Jag kräver inte så mycket, en kopp te, lite speculaasbak, och jag är hemma. Det har nog att göra med mitt nomadblod, som jag är övertygad om att jag har fått nånstans ifrån. Hemma behöver inte vara hemma som i en plats, utan mer som i en känsla. En sak är säker, när det är snö utomhus, är mitt hemma inomhus.
Denna veckan sällar jag mig till Wassenaars alla hemmafruar (det är sant, det är år 2010 även här) och agerar pappan i familjen, då denne är på business trip. Idag har jag hunnit lämna ett barn i skolan, med bil dessutom för att höja mamma-stämpeln, tagit med andra barnet och storhandlat, och nu ska jag förbereda kvällsmat och bakning i eftermiddag.
Jag fick dock en liten chock när min kära yngsta lillasyster (som relativt olovligt delar Spotify-account med mig) hade ändrat min stämningsfulla Sinterklaasspellista (kolla dubblettbokstäverna i det ordet!) till en Sinterklaas/Amerikansk lite sliskig julmusiks-lista. Ett smakprov på vad listan innehåller: All I want for Christmas is you - Mariah Carey, Perfect Christmas - S Club 7 och Last Christmas - Wham. Enough said. Men jag tycker om dig ändå Anneli, jag tvivlar dock på att mamma vill lyssna på denna spellista med dig...
Mina föräldrar tror jag är död. Mamma skrev precis på Facebook: "Allt bra?" Jag (något förvirrad) : "Ja." Mamma: "Bra! Du har knappt varit online på Facebook idag, så jag undrade lite". (Fritt ihågkommet). Och pappa är orolig för att jag inte uppdaterat min blogg.
Därför ska jag tillägna ett inlägg till min Facebooks-löse far och börja med att Gratulera på Fars Dag! Enligt en av mina trognaste läsare (hint: en av mina bästa vänner, är 1 år och 9 dagar yngre än jag och jag har känt henne hela livet) har påpekat för mig att hon tycker det är roligt (ja, hon är ganska lättroad) när jag bloggar om min pappa och gör lite narr av honom. MEN eftersom det är Fars dag (1 timme till) tänkte jag istället vara lite snäll.
Mats Hansson har som sagt inte Facebook, vilket skulle vara praktiskt ibland (tex. när man inte orkar blogga om sitt relativt innehållslösa liv). Ni vet, ibland händer det något litet i vardagen som man vill berätta, bara lite kort sådär. Mail är så omständligt, för jag är ju ändå är online på facebook... För att pappa inte ska känna sig utanför och gammal, kommer här några tilltänkta meddelande på hans logg.
Linnea Hansson Henne >> Mats Hansson
Kommer du ihåg när vi försökte övertyga dig att stoppet i duschen berodde på att dina korta hårstrån band ihop våra långa, och att det därmed var din uppgift att rensa? Det är inte sant, jag erkänner. Här är jag den enda bidragande orsaken till hårförstoppning, och vattnet rinner långsammare än någonsin. Och ja, det är jag som får rensa själv. Tack för att ha skonat mig det i de 19 första åren av mitt liv. För det är äckligare än bebisbajs.
Linnea Hansson Henne >> Mats Hansson
Min värdpappa berättade att när det är dags att träffa fruns familj, så brukar han ta med en bok, när språkbarriären hindrar hans vilja att vara social. Känns det igen? Undrade lite för mig själv om man väljer värdpappa enligt oidipusteorin eller om det bara var en tillfällighet
Linnea Hansson Henne >> Mats Hansson
Grattis på Farsdag ♥ (säger man så ens?) Jag lever.
Idag gäller det! Himmelsblått guld, eller inte...
Hade precis en konversation med min kära syster Ellen. Jag frågade: "ÄR DU TAGGAD?!" Hennes svar: "nä". Jag får lite smått panik och öser en massa frågor över henne: "VA?!" "eller... va?" "Ellen, seriöst är det nåt?" Hennes svar: "JAG SKOJJAR". Jag trodde min lillasyster hade slagit huvudet. Men nu är allt i sin ordning.
Klippet ovan innehåller precis lagom dos samhällsvetenskap, nutidsorientering och humor, utöver fotbollen. Jag saknar politiska diskussioner i Simrishamn kände jag nu. Innan jag bänkar mig framför radion klockan 16.30 ska jag hinna in om till Haag och shoppa/fika med en vän. Nu: kläder och frukost.
WIIHOOO! Nu, nu, mina vänner, kan jag äntligen lägga upp egna bilder på bloggen, från min mobil. I onsdags köpte jag ett mini-usb och adapter i Leiden, och har numera tillgång till mobilbilder. Jag kan äntligen, faktiskt, börja blogga, dvs uppdatera - med bilder - om mitt dagliga liv. Undantag: bilden ovan, jag är faktiskt sjuk och ful. (Se nedan)
Det jag gör om dagarna just nu är : sova, äta, gå på toaletten, sköta min hygien, nysa (återigen, se nedan) och, se How I met you mother (alldeles för många säsonger på för få dagar) online. Men, så, nu ikväll så har någon hällt sirap (läs: pokerspelande) i nätverket, så det tar en liten stund för mitt kära nöje att ladda upp.
Jag är (se ovan) som ni förstår sjuk igen, och har drabbats av någon slags nysnings-förkylning. Nysningstillståndet, jämfört med vanliga nysningar skulle jag vilja jämföra med en kvinnlig vs manlig orgasm. (Oj, kontroversiellt... alla gapar, vad skriver den lilla flickan?!?!) Men ni vet, en vanlig nysning är som en manlig orgasm. Man känner hur den är på väg, det kommer, jag kommer nysa, och JA, där kom det. Inget oförberett, ingen är förvånad, det gick snabbt.
Nu, däremot, med min nysnings-förkylning, har jag nysningar a la kvinnlig orgasm. Det innebär, uppladdningen till själva aaaaaaatjoooo:et är mycket längre och framkallar fler reaktioner i kroppen, näsan kittlar, ögonen tåras, aaaa:et är där.... men det kommer inte alltid någon avslutning, något tjoooo. Däremot, OM det blir en avslutning på det hela. Ja, då är det en nysning som heter duga.
Feel free att använda denna metafor om ni känner er beklämda i någon framtida sexuell situation. Nu ska jag återgå till nördandet.
Just nu har jag precis lyssnat färdigt på matchen mellan MFF och Brommapojkarna, allsvenskans topp-och bottenlag. Samtidigt som jag blir lite varm i hjärtat av MFFs klackens överröstiga (det heter så!) sång och 4-0 i som slutresultat, så kan jag inte hjälpa att tycka lite synd om BP. Tänk att bli totalt överröstad på den sista allsvenska hemmamatchen. Och dessutom, på köpet, förmodligen åka ur, med Malmöklackens mobbingsång sådär lite fint som soundtrack.
Ikväll saknar jag en killkram. Det är en av de få saker jag saknar när jag är här, manliga vänner, det är inte överflödigt med manliga au pairer, nej. Jag känner inga killar i min egen ålder här. Och en björnkram kan man bara få från en man (förlåt Schyman).
Denna vecka är ganska så händelserik, bland annat min fyller au pairbebis ett år på torsdag (var går bebis-gränsen förresten?) och jag får Antwerpenbesök på onsdag, trevligt! Och det är en ny månad, november, som liksom alltid är den månaden som svischar förbi. Ny månad är nytt tema, och därmed avslutning på min lilla tävling (Anneli och Hanna!) och imorgon kommer facit!
Jag hade en underbar Halloweenkväll går med fyra andra au pairer. Det första stället vi var på trodde vi skulle vara en klubb, men vi kom istället till en slags fritidsgård där vi var absolut äldst. Jag kände mig gammal och jag är ändå definitivt yngst av de äldsta.
Men vi hade kul ändå. En av ovan nämnda yngre män var helt rödmålad i ansiktet, och tyckte det var väldigt roligt att dela med sig av färgen. Ovan ser ni ett av hans försök.
Precis när vi skulle gå tyckte han att det var kul att "attackera" oss igen. Och jag fick en väldigt röd armbåge, på en väldigt fin kappa, i ull, som inte kan tvättas, inte ens för hand. Jag har ingen aning om vad den dumma pojken heter, men om jag får reda på det ska jag gå till Kemtvätten och sen skicka en fet räkning till honom.
Kappan. Tillstånd - före
Efter fritidsgården cyklade vi till centrum och dansade hela natten, svettigt och rökigt, men underbart kul. Jag träffade en engelsman - John, från Liverpool, döpt efter - just det - John Lennon. Ganska coolt. Men åh, jäkla färg ändå.
Idag har jag varit med familjen på äventyrsbadet Tikibad, ett stenkast härifrån. Vi var inte de enda som bestämde sig för att gå dit en regnig söndag i oktober, men det var underbart mysigt ändå. Perfekt helg (minus färgen)
Min kloka moder har alltid sagt att man ska byta skor ofta under en säsong, det är bra för fötterna och för skorna att få luftas. Minst två par höstskor, minst två par ballerinaskor, minst två par vinterskor... ni förstår systemet. Varje säsong lyckas ändå lilla Linnea överanvända just ett par skor, för att de är bättre än andra helt enkelt. Hösten 2010 har turen kommit till Vagabondskorna ovan. De är snygga, håller, och är otroligt sköna.
Sen är de praktiska också, vilket har blivit viktigare i mitt liv kan jag säga. Inget springande i snöslask till bussen i klackar direkt, för att åtminstone se bra ut i skolan, det hände en del förra vintern. En treåring som ska leka utomhus med mig en hel eftermiddag bryr sig liksom inte riktigt, därför gör jag inte det heller (eller jo...lite då).
Men så, i torsdags skedde ett smärre missöde med mina älskade skor. Jag trampade i hundbajs, på-väg-att-bli-diarre-hundbajs. Skit också (ja, kul där va). Sen jag blev au pair har mina jag fått stå ut med en del bajs, men på rätt ställen. Bajs på en sko är fel, och framkallar grava kräkreflexer när det ska tas bort. Men, till min mammas ära fick jag använda andra skor under tiden. Men nu är mina fötter tillbaka i sina vinteriden, utan bajs.
Kommentarerna från mina familjemedlemmar, ja, vad ska man säga... Det är rolig läsning iallafall. Mammas kommentar betyder : "Redan testat i förrgår", men hon hade inte skrivit namn, så jag trodde att det var pappas kommentar tills nu.
Just nu skriver jag (okej, ska skriva) en text om Nederländernas vattenförbrukning de senaste 30 åren baserat på en tabell, kul va? I vanliga fall gillar jag kursens skrivuppgifter, men detta är ett verkligt bottennapp. Det är roligare att skratta åt(med!) sin familj.
Ellen, syster sa...
WHAAAAAAAAAAAAAT?!?!?!?!?!? Är Barney bög?! Eller va menar du? Linnea är nästbäst
samma som innan sa...
Och JAAAAAA Malmö vann, så guttguttgutt.
Pappa sa...
Hej Linnea! Vem är Barney? Din blogg är så spännande att läsa. Hälsningar Pappa
Tatiana sa...
eergisteren al getest
Världens Bästaste Syster Anneli förkortat VBSA sa...
haha, pappas kommentar var så ooootroligt bra! "Vem är Barney? Din blogg är så spännande att läsa." han vet icke vem barney är men det är såå spännande läsning! titlarna börjar bli svårare, utom den idag alltså... igår menar jag :)
kiiiiiss kiiiss
PS: "Linnea är nästbäst" poff på ellen!
Förlåt för min onödigt otroligt fantasilösa titel. Men jag kan inte gärna skriva "Sun and the city" för det hade varit en grov lögn. Idag har jag tillbringat dagen med Johanna i ett regnigt (Rainand) Leiden (the City). Johanna hade aldrig varit där, och jag har tillbringat aaalldeles för lite tid i denna underbart mysiga stad. Så idag har vi ätit kebab (Hanna - Dönder Company är sjukt gott, även i Leiden), druckit kaffe, pratat och shoppat. Mysigt!
Nu ikväll har jag varit stand-in i min kompis Aijas familj och varit barnvakt åt hennes au pairbarn. Eftersom det varit min lediga dag såg jag inte detta som ett problem, och det blev uppskattat av alla partet (a.k.a. Linnea fick pengar och var bara där en timme)
Idag har jag köpt första säsongen av How I met Your Mother på DVD och ska se ett (ja, Linnea, bara ett) avsnitt nu innan jag ska sova, hade jag tänkt. Köpet föranledde ett samtal med min värdpappa om Neil Patrick Harris' homosexualitet (en nyhet för min samtalspartner, lite förvånad). Faktumet att han faktisk inte är straight gör i min mening hela tolkningen av Barney lite ironisk och därmed (ännu mer) humoristisk.
Är fortfarande lite chockad över mitt lilla otekniska kommantarmisstag. Kan inte alla (nu när ni faktiskt kan) mina "trogna läsare" (alla fem!) bara skriva en liten kommentar med sitt namn eller "hej" eller "Linnea är bäst" eller vad som helst?
Imorgon väntar en tiiidig morgon och en kväll med Nederländskalektion, sovgott och fin torsdag! (Och gött att Malmö vann ikväll!)
Igår fick jag ett mejl från Tommarps Scoutkår om Luciaträning. Guuud vad jag kommer sakna alla de små flickorna denna höst. Nu är det istället mina kära lillasyster Anneli som får ro i land det hela. Kommer överhuvudtaget sakna mitt årliga Luciagående (flängande?) i år.
På tal om traditioner har de redan börjat pynta Wassenaars gator inför Sinterklaas (5-6e december), innan Halloween ens är avklarat. Det blir liksom lite krock när det hänger läskiga masker och häxor och spöken i skyltfönstren, medan ljusgirlangerna hängs upp för fullt ovanför skyltfönstren. Men det är kanske bara jag som är onödigt traditionell, jag vet inte.
Nu när det börjar bli kallare, eller är svinkallt och kommer bli värre, så förundras jag över vantlösheten som råder bland holländare. Jag menar, varför använder världens mest cyklande folk inte ens tunna vantar, när det är apkallt? För så mycket varmare är det inte här än i Skåne. Jag får sprickor på händerna bara av tanken på att cykla halv nio på morgonen, i oktober, när det blåser, och duggregnar, med bara fingrar, på ett kallt styre...
Förresten, nu kan alla kommentera min blogg, för jag har ändrat inställningarna (bra, Linnea Hansson Henne, efter två månader). Tryck bara på "kommentarer", sen "kommentera som"anonym eller namn/webbadress, så ska det inte finnas några hinder. Och pappa, om du fyller i "pappa" i fältet "namn", så behöver du inte avsluta kommentaren med "Hälsningar pappa", för jag förstår ändå att det är du. Ha en fin måndagskväll!
Mamma med mina au pairbarn, sista riktigt varma dagen
När jag jobbade med mitt projektarbete läste jag, bland andra, en bok som heter Du är din generation av Elaine Bergqvist, vilken tar upp vad som är typiskt för olika 1900-talsgenerationer, från 30- till 80-talister. Det kan vara så att jag fastnade för just denna bok för att den inte alls hade samma tyngd som min andra litteratur, utan mer är en bok för att underhålla. Men jag gillade författarens sätt att "bunka ihop" och kategorisera, för att få fram generationsstereotyperna. Det här med stereotyper är i allmänhet väldigt intressant tycker jag: Vad är typiskt svenskt? Hur är den holländska mentaliteten? Finns jantelagen även i Skåne?
I Du är din generation beskrivs de sena 80-talisterna (och därmed de tidiga 90-talisterna!) som generationen som är ständigt uppkopplade och sällan mejlar sina vänner, det är nästan för långsamt. Jag tycker det är kul att se hur de olika generationerna tar sig uttryck på till exempel jättecommunityt Facebook. Många från 90-talisternas föräldrageneration, 50- och 60-talisterna, "har" nu också Facbook i ett försök att kommunicera bättre med sina ständigt inloggade barn.
Min mamma är en lagom-facebookare i min mening, vilket bland annat betyder att hon inte skriver statusuppdateringar på åtta rader som sammanfattar en ytterst (icke)intressant dag. I veckan skulle hon lägga upp sitt första album (bland andra bilden ovan) och bad mig se till att mina värdisar också fick se dem, eftersom de var från dagen då hon var här i Wassenaar. Sagt och gjort, 90-talistdottern sätter sig och taggar sina värdföräldrar på deras barn för att de ska se fotona (tänkades, det är lugnt lilla mamma, detta fixar jag). Avslutningsvis postar jag mammas album, bara för att det är fint och jag tycker hon är duktig som fått dit bilderna.
Två minuter senare får jag ett meddelande via chatten på Facebook från min värdpappa (70-talist) nerifrån vardagsrummet: Du vet att du inte behöver tagga oss om du postar albumet va? När det handlar om Facebook och foton är det 70-talisterna som kan mest, de är nämligen mellangenerationen som lägger upp mååånga album på sina barns alla framsteg så att vännerna ska se dem. Och ja, jag är lite dum också, ibland.
Höstiga frågor och betraktelser
Varför har jag flyttat till Österlen 2.0? Det är platt, det är blåsigt, det är regnigt... Jag är dum i huvudet som inte valde Spanien som au pairland, eller åtminstone inte såhär nära kusten, när luften blir fuktig och kall.
Var i mitt inbyggda värmesystem ligger mina svenska inte-frysa-jag-borde-vara-van-gener? Tror bestämt jag är 100% belgare på den fronten.
Varför har vi ingen pubkultur i Sverige? Ni vet såhär, folk samlas, vissa känner varandra, det är mysigt. Jag bor ganska nära centrum och de senaste veckorna har jag blivit lite av en stammis på ett av de lokala ställena. Inte för att jag har druckit så mycket alkoholhaltiga drycker (mest kaffe tror jag), utan mer för att slippa umgås utomhus. Och ja, bartendern har gett mig igenkännande leenden. (ska inte börja med att tolka om det är bra eller dåligt)
Jag kommer på mig själv med att ständigt nynna på diverse sånger från Nickelodeon jr
Förra helgen hade jag varit här 2 månader (!) och imorgon, måndag, är det 10 veckor sen jag kom hit. 10 veckor! Om jag säger att jag hypotetiskt ska vara här 50 veckor (lite mindre än ett år) har jag alltså varit här 1/5 av tiden, galet!
Blogga var det ja... Eller nåt. Jag har drabbats av kronisk hösttrötthet är jag rädd. Nästa vecka ska jag skärpa mig, blogga mer, göra min läxa till den nederländska kursen (i tid!) och plocka undan min klädhög till rum.
Helgen har varit en riktig myshelg med film- och pratkväll, långbrunch och en liten fördrink med prat nu i eftermiddag. OCH jag har kört för första gången i Nederländerna, utan att dö eller döda. Bara sättet jag tog körkort på är lite av Linnea i ett nötskal; kunna råplugga teorin i två dagar och få ett klart godkänt, men ha kört flera månader utan så himla mycket resultat. Jag fungerar helt enkelt bättre i teorin än i praktiken.
Nu ska jag dricka te och se Notting Hill - höstmys på hör nivå.
Det är intressant att upptäcka att en av de slutsatser jag hade i mitt projektarbete dyker upp som nyhet nästan ett halvår senare. Inte för att jag var först med mina slutsatser eller för att nyheterna är baserade på en Österlengymnasiet-elevs slutarbete, men det visar att mitt val av ämne verkligen ligger i (före?) tiden. En av mina huvudslutsatser var att de sena 80-talisterna och tidiga 90-talisterna i många fall hade en önskan att bilda familj som en av de högst prioriterade målen i livet. Villa, Volvo, Vovve och en hållbar sådan situation lockar.
Nu när jag är au pair imponeras jag varje måndag- och fredag morgon (de dagar jag lämnar treåringen i skolan). Alla föräldrar (ja, pappor också, passar inte i titeln bara) är alltid så glada, och ser fräscha ut och de är sociala och ja... Själv kommer jag fram på cykel, lite svettig alltid, konkande på ett barn och springande efter ett annat som älskar skolan och gärna springer ifrån Ijena (Linnea är svårt att uttala) medan nämnda au pair låser cykeln och lyfter upp lillebror. Men mornarna är ändå så mysiga, just för att alla föräldrar är så trevliga och hälsar, och pratar med mig. Och pekar ut var treåringen för tillfället har startat en konversation med någon vilt främmande på skolgården.
Det är dock inte alla småbarnsmammor som är bättre än vanliga dödliga (=au pairer?). Den som inte vill läsa om nåt upprörande och sorgligt som har gjort mig ledsen och arg de senaste dagarna bör sluta läsa nu. Min vän Kelsie har varit här i Holland som au pair ungefär lika länge som jag. Hon är amerikanska och jobbar i en halvamerikansk familj. Värdmamman, Laura, är hemmafru (eller stay-at-home-mom som det så fint heter) och vaktar Kelsie som en hök varje gång hon är med barnen (ja, precis, vi förstår inte heller varför hon behöver en au pair). Kelsie är en av de mest sociala, mogna och genuint snälla människa jag har träffat, jag är helt övertygad om att hon tar bättre hand om barn än till exempel lilla jag. Hon har dock redan ett tag berättat en del konstiga historier om hur överbeskyddande Laura är, och vilka humörsvängningar hon har gentemot Kelsie. Trots det har Kelsie överlag hört att hon gjort ett bra jobb att hon har tålamod med barnen.
Men en dag, för typ en vecka sen, kom Laura fram till Kelsie, med en hel rad saker som inte fungerade enligt henne, och det fanns heller ingenting Kelsie kunde göra för att förbättra sig. Då tänkte Kelsie att hon skulle stå ut och göra det bästa av situationen. Men redan den följande dagen ville Laura ha ett samtal igen, och denna gång vände hon det till hur olycklig Kelsie var och om de skulle boka en biljett till efter jul och se om hon kände sig bättre, annars skulle de såklart avboka. Kelsies reaktion var att då kunde de lika gärna boka en biljett så fort som möjligt och slippa henne. Sagt och gjort, hon åker nämligen på tisdag.
Den egentliga droppen, som fick Lauras bägare att rinna över, var när situationen hade kommit till den punkt att hennes döttrar och son kom till Kelsie för att be om tröst och trygghet och inte sin egen mamma, vilket inte är så konstigt om man låter barnen passas av au pairen under deras 13 vakna timmar.
Igår, lördag, skulle Kelsie på lunch med några vänner (däribland jag) men det blev inte av. Kelsie hade fått reda på att hon skulle vara barnvakt under kvällen, och frågade helt enkelt när hon borde vara hemma. Men hon behövde inte bekymra sig, för de hade redan ringt en barnvakt. Detta var Kelsies droppe som fick hennes väskor att rinna över och bege sig till vännen Kendalls värdfamilj, där hon bor till tisdag morgon.
Idag var jag med Kelsie och hejade på henne när hon sprang en halv maraton i Amsterdam. Hon berättade att för att orka med de sista tre kilometerna fick hon tänka sig Lauras ansikte på marken för varje steg. Rolig tanke. Imorgon kväll ska vi ha avskedsmiddag för Kelsie, det är egentligen djupt tragiskt. Jag önskar jag kunde klona mina egna värdisar, för detta är så jävla orättvist.
Nu måste jag verkligen sova, det är höstlov hela veckan. Jag ska innan jag lägger mig dansa en soldans, och hoppas på att helgens väder håller i sig hela veckan. Jag har i annat fall en turbo-treåring, som inte är gjord för en överdosering av inomhuslek, att handskas med.
tisdag 12 oktober 2010
Min kära syster påminde mig om detta citat. Varpå hela förra rubriken egentligen är baserad. Först tänkte jag att det skulle vara lite för simpelt för "tävlingens" skull, men jag ångrade mig. Det är bra. Det passar. Gonatt.
"There is a time of year in New York when, even before the first leave falls, you can feel the seasons click. The air is crisp, the summer is gone, and for the first night in a long time, you need a blanket on your bed."
Just nu: Jag skäms lite för Sverige och funderar seriöst på att rota fram nåt oranget och gå ner till den lokala puben och låtsas smälta in... 4-1. Har för övrigt tv:n mutad och lyssnar på Lars Winnerbäck. Perfekt för den som känner sig tvingad att vara intresserad.
Förmodligen var helgen i Antwerpen det sista jag fick uppleva av indian summer för i år. 23 grader, sol, familjemedlemmar, shopping och dans på 40/45/bröllopsdagsfest var underbart.
Idag har det varit en sån filmisk höstkrispig dag ni vet? Så kyligt i luften men ändå soligt. På tisdagar är det marknad här i Wassenaar. Varför har vi ingen "matmarknadskultur" i Sverige? Färsk fisk, bröd, frukt, grönsaker, godis, blommor och ja... stämning liksom. Vad har hänt i vår modernisering som har sorterat in allt på ICA? Ja, det är egentligen tråkigt.
Igår var mamma på snabbvisit här hos mig. Hon tågluffar (hon har fått kryssa i åldersrutan 45-59 år, fast hon bara är 45) genom Europa och tog en av resdagarna på Interrail-passet till att lämna lite förnödenheter till sin lite förvirrade äldsta dotter. Hur kan man glömma sitt pass? Hon var här i ungefär en timme och åt glass och kissade. Innan dess hade hon varit i Haag, i Scheveningen, stadsdelen som ligger precis vid havet, och ätit holländsk sill. Sen begav hon sig tillbaka till Antwerpen, för att idag resa vidare norrut och så småningom hem till Tommarp. Min mamma är cool.
Men det var riktigt trevligt med besök, det är roligt att visa upp min vardag för andra. För bara en timme gör ett samtal senare så himla mycket mer innehållsrikt. Märkte det när jag varit hos Hanna, att jag har kunnat prata om hennes liv annorlunda nu i efterhand. Dessvärre har jag mest rest härifrån, har insett att min nuvarande bostadsort inte är ett jätte-metropol kanske. Men jag har en extrasäng för den som är intresserad av Den Haag, Leiden eller Wassenaar. Välkomna!
Treåringens nya favoritspel är Fia med knuff. Jag är väldigt imponerad över att hon faktiskt förstår spelet och utan att räkna prickarna direkt kan se vad tärningen visar. Det kunde förmodligen detta icke-mattesnille inte vid tre år och nio månader. Men hon hatar att förlora, vi spelar med vilje ganska hårt mot henne så att hon ska lära sig (föräldrarna är dessutom riktiga tävlingsmänniskor, jag passar inte in i klanen när vi har "kvällsturnering").
Kom att tänka på om man hade använt Fia med Knuff-metoden även i verkligheten, om man hamnar på samma plats som en annan person knuffar men ut dem från spelet. Oftast går spelarna omlott men ibland blir det samma position och då får man snällt flytta sin pjäs. Är det egentligen vanlig konkurrens? Får lite bilder i huvudet av någon som blir befordrad och knuffar ut en fd kollega ur kontoret. På tal om spel så har jag ändrat mitt tema i bloggen, det är ju oktober nu... Tänkte, på riktigt, utlysa en liten tävling. (Hej jag heter Linnea och jag tror jag är officiell bloggare - Hej Linnea) Ni får skicka mejl i slutet av månaden och den som har flest rätt, om någon orkar vara med, skickar jag en (liten) present! Åh, jag är så påhittig. Frågorna som ska svaras på är följande:
1. Vilken tv-serie är mina bloggrubriker parafraser på?
2. Vilken avsnittstitel är mitt nuvarande bloggnamn (Escape from Tommarp city) en omskrivning av?
3. Vilka avsnitt av tv-serien är varje blogginlägg en ändring av?
I eftermiddag åker jag till Antwerpen, för att samla hela familjen. Jag har bestämt mig för att göra det till fyra internetfria dagar. Så, från och med idag runt klockan tre till söndag kväll är jag internetlös, om det håller.
Nu ska jag städa "min våning" för min värdpappas syster ska låna mitt rum medan jag är borta.
Denna helg var mina värdisar på bröllop i Venedig, nä, jag var inte avundsjuk... inte alls. Faktum är att jag nu i efterhand har haft en aktiv men helt underbar helg, jag med. Jag var ensam hemma med babyn, 11 månader, men har haft konstant besök i huset.
Jag har i helgen antagit följande roller: ensamstående småbarnsmamma, värdshusvärdinna, bagare, tvätterska, kock, diskare, barista, festfixare och DJ.
I lördags var hela nedervåningen fylld av massa au pairer, var alla kom ifrån är lite av en gåta, men de var här, och vi hade det trevligt:) Vi lyssnade på musik, pratade, åt pizza, drack (billigt) vin och åt chips. Det var skönt att träffa alla samlade och det verkade vara uppskattat. Det är svårt att dra ihop massa au pairer och vara någonstans, det är dessutom skönt att prata au pair-prat när man vet att det är ostört. Inte för att man säger någonting negativt, men det är nog viktigt att ha möjligheten att lufta ideer och tankar.
Bullar i muffinsformar, för vi hade ingen plåt
Igår, söndag, hade vi bullbak här. De tre svenska tjejerna i Wassenaar, jag, Mikaela och Eda, ville ju uppmärksamma den väldigt svenska dagen "Kanelbullens dag". Vi hade dock inte de bästa förutsättningarna för baket. Själva kanelen, för att börja med det huvudsakliga smaksättaren, kom som hel kanel i en påse. Efter försök med diverse metoder slutade det med en Mikaela på terrassen utrustad med plastpåse, skärbräda och hammare. Men kanelbullarna blev magiskt goda. Och nu har jag fått craving på kanel och tvingat pappa att ta med malen kanel till Antwerpen i helgen. Jag bor liksom i ett land där knark och prostitution är legalt, men mataffären har ingen kanel.
Mikaela och Linnea in action
Många som lämnade saker här i lördags kom dessutom och hämtade dem och fastnade mitt i bullbaket och tittade på väldigt intresserat. Kelsie, amerikanskan, var mäkta imponerad. Min kära au pairbebis fick så mycket uppmärksamhet att han grät när han inte fick bli buren. På kvällen kom treåringen också hem, och jag lagade en hel måltid för första gången sen jag kom hit. Phu! Jag är imponerad av de au pairer som klarar att passa barnen och laga mat samtidigt. Inte att jag inte klarade av det, men det var svettigt.
Just det - förutom ovanstående har jag emellanåt tvättat igenom hela min garderob i helgen...
Jag och Hanna, skrattandes åt värdelös humor, vid Monmatre
Förra helgen var jag i Paris hos min kära Hanna. Det var en trevlig och intensiv tvådagarsvistelse. Sist vi var tillsammans i denna underbara stad var det under betydligt turistigare och varmare omständigheter. Nu pratade vi mest om småbarn och våra jobbiga(?) liv.
På lördagen var vi vid La Basilique du Sacré Coeur [La Bassilik dö Sakre kör] vid Monmatre [Måmatr], vi åt crepes och tittade på (andra) turister. Vi köpte vykort på Place du tertre [Plass dy tätr] och Hanna köpte en nyckelring i form av Eiffeltornet, som hon betonade att man bara kunde ha om man faktiskt bodde i Paris (misstänkte dock starkt att alla köpare inte följer den devisen). På kvällen gick vi (jag, Hanna och Hannas vän Hanna) ut - i Paris! Det var ganska fräckt att vandra runt i klackar 50 meter från triumfbågen, men priserna var ganska fräcka också. Vi träffade parisaren Maxime som enligt egen utsago hade pluggat i Uppsala, hans kunskaper i svenska motsade dock detta ganska starkt, men han var en trevlig prick.
Söndagen spenderades i de judiska- (tillika bög-) kvarteren runt Marais. Traditionellt är söndagen inte festdagen inom Judendomen, så det har blivit grejen här att ha söndagsöppet. Vi åt bakis-falafel och det var magiskt gott. Vilken effektivitet de hade i köket! Tio män på cirka två kvadratmeter, som alla såg helt oberörda ut av varandra, kastade ut falafeln till hungriga parisare och turister. Mannen som tog emot beställningar representerade enligt min spekulation båda de övre nämnda kvarterskategorierna (homosexuell man av judisk härkomst?). På kvällen åt jag tillsammans med Hannas värdfamilj, anka med stekta äpplen (jag tog så mycket att jag skämdes lite).
Min kära vän Hanna är tidspessimist i ett avseende: när det gäller att åka långt, kollektivt. Gäst som jag var satte jag mig snällt på bussen, och tåget, och metron, tidigt måndag morgon, för att säkert komma på Eurolines-bussen i tid. Väl framme vid bussterminalen spenderade jag två timmars(!) väntan med att prata med en fd Gävlebo, numera jobbande på McCafe i Paris. Han var väldigt trevlig, hade dessutom själv jobbat som au pair ett år i England och om jag inte misstar mig hade han nog platsat i Marais-kvarteren även han.
Lagom existerar inte under mina Paris-vistelser. Det är 40 eller 4 grader.
Uppmärksammat, i, kring och om Paris
Jag är väldigt tacksam för vilka au pairbarn jag har fått äran att ta hand om
Jag är, på riktigt, lite orolig över min svenska. Inte när jag skriver, för den kontrollerar jag i efterhand, men det mer spontana talet kändes lite ovant. Jag råkade vid ett tillfälle säga "mina bener" (mina ben) och det tog verkligen priset
Väldigt många unga fransmän kan prata bra engelska. MEN, om svaret på frågan "Do you speak English?" är "littöl" (a little), är det oklokt att starta en konversation. Deras "littöl" är nämligen inte som den 45-åriga medelsvenskens "ä littol" (a little) för fransmän är bättre på att framhäva sanningen - "littöl" betyder helt enkelt a little.
Det kan vara vansinnigt kallt i september i Paris, och då är en jacka i fejkskinn från Lindex barnavdelning inte att rekommendera
Jag håller sakta men säkert på att utvecklas till en renodlad lattemamma (denna tanke har ingen direkt koppling till Paris, bara att jag, på samma sätt som här i Wassenaar, pratade småbarnsprat och drack kaffe i Paris)
Varför finns inte McCafe i Sverige? Det är genialiskt, gott kaffe till halva priset. Tror mig ha skymtat en skylt i Haag och ska spana nästa gång jag kommer dit.
Jag har fått bekräftat att jag har trogna läsare (=5) som vill höra om Paris och tycker min bloggning är slö.
Imorgon åker jag till Paris. Idag glömde jag att jag hade min första språkkurs i nederländska, som snabbt blev en avancerad kurs av samma slag. I helgen ska mitt rum vara gästrum, jag ska städa ikväll (inatt) för jag glömde språkkursen. Jag ska packa. Min mobil kommer inte fungera utanför Holland, så jag hoppas jag hittar Hanna. Blev lättad när hon precis loggade in på skype och vi bestämde vi skulle ses vid metron. Jag måste lära mig säga "Var är metron?" på franska. Imorgon ska jag sitta sju timmar på en buss, sova sju timmar på en buss?
Sen har jag även drabbats av detta. Vilket resulterat i att efter min nästa Antwerpen-trip, näst-nästa helg, har jag bestämt mig för att ha en internetfri (facebookfri) månad, eller ja, okej vecka. Nyhetsflödet får komma från tv.
Jag försöker krama ur och njuta så mycket som möjligt av vad som känns som de sista varma dagarna i mitt nya hemland. Igår var jag med Noa på nöjesparken (igen), efter smärre olyckor här hemma. Jag var en dålig au pair som lyckades skada treåringen två gånger inom loppet av 5 minuter, på grund av min egen katastrofala klantighet. Belöningen blev glass och Parisarhjulsåkning - cirka 10 rundor. Jag har alltid sagt nej till den sistnämnda aktiviteten innan, men jag hade för dåligt samvete igår. Fritt fall och bergodalbanor går ju snabbt, hinner inte tänka förrän man är nere på den trevliga marken igen. Jag ogillar dock starkt denna åkattraktion, blir så himla höjdrädd, för att det går så långsamt, och svajar, och känns osäkert, och jag får svindel, och den kära åkkamraten tycker färden blir ännu roligare om man rör sig så mycket som möjligt, och gärna intar liggande ställning...
Senare på eftermiddagen gick Duinrell-duon till centrum för att träffa min au pairvän Aija. Vi träffades på glasstället Luciannos (underbar glass förresten, om någon hälsar på här måste vi gå dit - även om det är mitt i vintern!). Att ta med ett barn till en glassbar och inte bjuda på glass är lite tortyr, så det blev glass, igen. Senare kom också Aijas au pairbarn Nynke och hennes mamma. Nynke och Noa går i samma klass, men varken jag, Aija eller några av flickornas föräldrar har sett dem leka tillsammans i skolan, och jag och Aija har smidigt lite planer på hur vi ska få dem att leka tillsammans, medan vi kan prata ostört. Det visade sig att glass och uteslutningsmetoden (=avsaknaden av andra barn) var lösningen. Alla är nöjda.
Idag var septembervädret, om möjligt, ännu bättre. Jag hade bestämt med min värdmammas väninnas au pair, Steffie, så jag tog cykeln och begav mig dit i det fina vädret, som jag missbedömt - svettigt! Väl framme pluggade vi nederländska tillsammans, för jag ska nämligen på min första kurs imorgon. Det är tydligen väldigt svårt att placera lilla Linnea i en kurs på rätt nivå, men jag hoppas detta blir lösningen, jag ska få extra skriv-och stavningsuppgifter.
För övrigt längtar jag just nu mest till helgen, och Paris, och Hanna, och att sätta hennes hemska barn på plats, ha!
Ni vet när man sitter och slösurfar, och hamnar på det förödande youtube? Förödande för att det är tidskrävande. Det hände mig igår kväll. Det började med klippet ovan (ljuva 90-tal förresten, kände nostalgivibbarna från Hanna). Robynhitsen ledde tillslut till Dancing on my own och jag fick ett litet styng av längtan tillbaka till i somras på Paviljongen. Sitta ute med ett glas vin (eller två eller en drink eller ett par shots...hrmm) för att sen gå in och dansa som en galning. Simrishamn är vad det är, men på sommaren är det underbart att stanna himma po Österlen.
Jag och Charlie pratade i Amsterdam bland annat om hemlängtan. Och om att jag inte kände hemlängtan (än). Men att jag saknar mina vänner. Det är nog min hemlängtan blev slutsatsen. Om jag bara har vänner, min dator(+ internet) och kaffe så ska det nog gå att kalla de flesta platser för just hem. Jag har nog lite nomadblod någonstans ifrån.
Mina stora småsystrar (och min feta hand)
Jag har för övrigt konstaterat att jag tar hand om en Ellen Hansson Henne-klon, sådär 14 år yngre bara. Ett under att det går väldigt bra, och att jag tycker om henne vansinnigt mycket. För jag och Ellen var (och är) till sättet nog så olika två systrar kan vara.
Treåringen här hatar att förlora, och försöker hitta på egna regler för att just inte förlora. Jag märker det.
Hon har energi som egentligen inte finns, klättrar högst i alla klätterställningar. Pojkar som är två år äldre står på marken och gapar
Hon har ett jäkla temperament
Hon är väldigt duktig på att räkna, och väldigt intresserad av siffror och bokstäver
Hon är populärast i familjen, alla vet vem hon är. Och hejar vilt om man är ute och går.
Familjen saknar jag inte alls, än sålänge. Förmodligen för att jag har daglig kontakt med dem och vet att jag kommer träffa dem (för) snart, nu redan om drygt två veckor. Saknar dock lite pinsamma familjesituationer. Jag saknar att sjunga i stämmor med Anneli (och pappa) medan vi (oftast pappa) tömmer diskmaskinen. Saknar också (lite) Ellens diverse övningar i samma utrymme, allt från självförsvar, till styrkeövningar (jag blir alltid kallad klen) eller Flashmob-träning.
Anneli och jag har testat över skype, men att flumma tillsammans funkar tyvärr bäst live. Vi skämmer ut oss i Antwerpen om ett par veckor istället.
Amsterdam sommaren-09, en mindre deprimerande bild av staden än från september-10
Igår var jag i Amsterdam, (eller ja, i förrgår, fredag, klockan är över 00.00) och träffade Charlie. Det är inte ofta jag har varit i en stad som jag har varit så sällan i, och vara så o-turistisk som igår. Vi träffades helt enkelt i Amsterdam för att det är mest logiskt för oss båda att ta sig dit.
Vi pratade igenom hela eftermiddagen och kvällen, så himla skönt att äntligen prata irl ( in real life - i verkligheten, för mina lite äldre läsare) med någon man har känt längre än en månad. Det är en enorm skillnad mellan vänner och bekanta. Jag älskar att träffa nya människor och särskilt här i Wassenaar med au pairer som verkligen kommer från hela världen. Men, ett samtal blir alltid mer en intervju än en egentlig konversation. Det är trevligt, men det blir inget flyt i samtalet på samma sätt, inget anekdotberättande utan förklaringar så att hela historien tappar mening. Därför är det skönt att träffa någon som inte behöver få förklarat för sig hur Simrishamn ligger i förhållande till Tommarp, eller varför jag kan prata nederländska. Man kan börja konversera utan att förklara alla moment av historien i förväg.
På tal om vänner och samtal så har jag precis bokat biljett till Hanna i Paris nästa helg. Jag ska åka buss dit med Eurolines, väldigt billigt, och väldigt enkelt att boka biljett. MEN, resan tar ju lååång tid. Jag kommer sammanlagt sitta på buss i 15 timmar, för att sen kunna tillbringa 65 timmar, varav kanske 50 vakna timmar (ja, 5 timmars sömn per natt får räcka) på min slutdestination. Min res-och sovtid (30timmar) motsvarar alltså 3/5 av min vakna tid hos Hanna (50 timmar). Rimligt tycker din ytterst matematiska bloggarvän.
Jag ser fram emot Paris, och vitt bröd och vin och frukt, och såklart att träffa HANNA!
Alltså SD är så falska, det är det som stör mig mest. De försöker ta åt sig äran för folkhemstanken, och uppbyggnaden av densamma. Bullshit. Dessutom bildades partiet under 1980-talet. De blev inte vad de är i dag förrän för 5-6 år sedan, vilket är falsk marknadsföring av vad partiet står för. Nog för att de högst uppsatta politikerna ursprungligen är borgerliga, men det betyder inte att röstarna inte är desamma som på 1990-talet.
Ikväll är det derby med stort D. För er som inte är så insatta i fotbollsallsvenskan innebär det matchen mellan Malmö FF och dess ärkefiende Helsingborgs IF. Och inte nog med att de två lagen är fiender (med stort F) utan de båda ligger i toppen av allsvenskan och kvällens match kommer i praktiken avgöra årets allsvenska. Jag är egentligen inte så intresserad, men idag är jag sjukt taggad! Jag fick ett mobilstrumpa från MFF- shoppen av mina kära systrar i födelsedagspresent, "för att jag inte ska glömma var jag kommer ifrån", det ska jag inte göra idag.
Jag har försökt ladda ner så jag kan se matchen, men det går inte utanför Sverige, så nu ska jag istället ratta in rätt webbradiokanal och se om det funkar. Samtidigt är jag lite glad att jag inte är hemma och ser matchen live, för om, gud (eller nån) förbjude, Malmö skulle förlora, så vet jag en person som inte kommer vara sig själv på minst en månad. Jag ber er alla att ha överseende med min kära syster om så skulle va fallet.
Igår var en underbar dag, trots att jag nog aldrig på en dag har sett så mycket regn, det regnade konstant, antingen mycket, eller lite, ösregn. Dagen i Haag spenderades med Johanna, som hemma bor utanför Ystad, sjukt sammanträffande! Vi bor en halvtimme ifrån varandra även här, så det kommer högst troligt bli fler dagar då vi träffas i Haag och äter sjukt god pizza och shoppar. Röstningen var nog en engångsföreteelse dock.
Jag har lyckats byta mina H&M skor i Haag, fast jag köpte dem i Antwerpen. Det var oväntat med trevligt. Dragkedjan hade gått sönder (innan de använts). H&M skor är vad de är, billiga, oftast väldigt snygga, men med värdelös kvalitet. Det som jag också tycker är ett plus är att deras storlekar är små, 36orna sitter alltid perfekt på mig, och är inte, som från många andra märken, på gränsen till för stora.
Jag är numera stolt att jag har lyckats locka en förstagångsväljare, som först var en (omedveten) soffliggare, till att rösta. Jag tycker man ska utnyttja sin demokratiska rätt. Önskar man då protestera mot hela systemet så röstar man blankt, men man finns.
Jag hatar blocksystemet till årets val, hela den svenska politikens grundidé försvinner. Och om man då, som jag, ligger lite tråkigt i mitten, och kallar sig själv socialliberal (eller latteliberal eller mellanmjölk, eller valfritt annat mjölkord), så är man tvungen att rösta mer åt höger, eller åt vänster, än man egentligen hade velat.
Tvåpartisystem är inte politik, utan en dragkamp, och så har även nu de svenska debatterna, efter blockbildningen, blivit mer och mer smutskastning på den andra parten, istället för att flera partier, som faktiskt har olika åsikter, har en relevant diskussion om dessa. Tvåpartisystem innebär också (i de länder som har endast två partier) mer ett personval än partival. Därför har jag, utan att säga på vem, koncentrerat mig på en viss person till riksdagsvalet, bara för att.
Det visade sig för övrigt att jag och Johanna inte var de enda som hade bestämt sig för att rösta de två sista timmarna för utlandsröstning. Vi väntade i en och en halv timme på ambassaden. Det var en märklig känsla i den långa kön, som en liten Sverigeoas mitt i allt det internationella. En tjej, student (alla såg förresten ut som riktiga lundastudenter, fast i olika åldrar) som hade röstat sitt första val i Paris, och nu det andra i Haag. Hon såg det som en liten tradition att inte rösta i Sverige. Inspirerande att följa hennes modell, och råka bo utomlands vart fjärde år sådär.
Nu är jag alltså både färdigröstad och färdigkörkortad. Det känns vuxet.
(jag vet att bakrgunden till texten är vit, det är skitfult, men jag har försökt åtgärda i över en timme, och publicerat flera gången, nu ger jag upp. Jävla bloggverktyg, du vinner. Ska lära mig HTML)
