"Du och spökena kompisar? Du skojar?"

När jag kom hit minns jag att jag träffade Renee och Kendall (som tyvärr har åkt hem till Australien respektive Sydafrika, där det är sommar och varmt och härligt, annan historia...) att jag blev imponerad av deras kontakt, inte bara med varandra, utan även med varandras värdfamiljer. De hade båda varit där cirka 7 månader och det slog mig att de verkligen hade ett liv här, på nåt sätt. Att känna någon förutom sin värdfamilj och ett fåtal andra au pairer, och ibland komma förbi varandras hus, lite spontant ger en känsla av hemma. Jag är inte riktigt där än, men jag är en god bit på väg. Några veckor i rad har jag extraknäckt som barnvakt i Aijas familj, och jag börjar lära känna hennes barn Nynke och Gijs bra. En bra magkänsla.
     Nedan en bildkavalkad av vintriga bilder. De tre första i slutet av november, med kramsnö och snöbollskrig i min trädgård, bilder tagna med min mobil. Och de senare är tagna med betydligt bättre kamera för bara några dagar sen. Okej, jag tycker lite om snön då.

Aija och Noa

Alla mot Linnea

Nynke

Pojkarna, Gijs agerar barnvakt och Senna chillar

Jag och Senna

Noa

Kolla snödjupet pappa! Denna bilden är till dig

Min workout

Aija, Nynke och Noa

"Du måste ha varit en vacker Lucia"

Gissa svenskan!

"I'm swedish." "You're swedish? But you're not blond?!" Det är på riktigt en standardkommentar i mitt liv. Det visar sig att nästintill alla verkligen tror att svenska tjejer springer runt i snön (för det är alltid snö i Sverige) i t-shirt, är blonda, blåögda och minst 1,75 cm långa. Faktum är att holländskorna i allmänhet både är blondare och längre än de svenskor jag känner, tillsammans.
     När jag har tagit upp ämnet med vissa av mina vänner är deras kommentar: "Jaha, ja, jag trodde du inte var blond för att du bara är halvt svensk". Däremot har jag av flera olika fått höra att jag har vackra ögon, svenska ögon. "Huh?" det är verkligen nytt för jag har under mina 18 år och 11 månader i Sverige inte hört den kommentaren alls. Däremot om mitt hår, att jag har fint hår. Men det tycker inte holländarna, här är mitt hår vanligt och mina ögon ovanliga. Tydligen.
     Idag ska jag ta mina svenska ögon och mitt utländska hår och gå på svenskt Luciafirande. Jag ska sjunga med, ingen kan stoppa mig. Johanna, en annan svensk au pair, som för övrigt bor i Ystad "därhimma", har jag också tvingat med. I ösregnet, alternativt det växelvis snöblandade, ska hon få skämmas för mig.

"Kolla! En amerikanare!"

September 2009, jag och Elin, Europaparlamentet i Bryssel

Det finns de som bloggar om allt i sitt liv. Jag gör inte det, och tyvärr är det lite så att denna helgen inte är av passande innehåll för läsande (värd)föräldrar. Något nämnbart från helgen är dock att jag måste hålla med min pappa att kanadensare hatar att bli kallade amerikaner. Jag har nu fått egen erfarenhet av detta. Gårdagens genomgående skämt var att med jämna mellanrum kalla kanadensiskan Lyndsay för amerikan, eller referera till något amerikanskt. Väldigt roligt, för hon blir irriterad varje gång, innan det går upp för henne att vi skämtar.
     Kommer istället berätta om min Brysselvisit förra onsdagen. Jag träffade min fina vän Elin, och andra fyra hörnare och Alf Svensson. Som lite bakgrundsfakta ska jag nämna att jag under hela min gymnasietid (blev haffad av en viss Martin Hernedahl redan cirka 2 veckor in i ettan) var med i ett EU-projekt kallat Fyra Hörn (4 hörn = Ystad-Österlen, Rügen (Tyskland), Bornholm (Danmark) Świnoujście (Polen)). Under mitt sista år i gymnasiet var jag även så kallad president inom Fyra hörns ungdomsprojekt och för dess årliga parlament. Som en liten parantes kan nämnas att jag ofta jobbade gumpen av mig för detta eviga 4 hörn (fick även mycket cred för att jag gjorde ett bra jobb).
     Min vistelse började med att planlöst fönstershoppa genom Bryssel, för jag kunde nämligen inte använda min mobil, fast Vodafone-tanten övertygade mig att jag kunde. Istället chansade jag på att schemat jag hade fått av Jenny skulle vara rätt, och befann mig utanför Europaparlamentets besöksingång klockan 14.30. Väntade och frös nästan ihjäl, var inne om i byggnaden och äntligen, när jag hade gett upp hoppet om att hitta en eventuell tillhörighet, så står den lilla svenska 4-hörngruppen alldeles utanför. Jag hängde på hela dagen och  fick goodiebag och träffade Alf Svensson. Han var en riktig liten mysfabror (utan snuskiga referenser). 9 svenska ungdomar satt bänkade i hans kontor och lyssnade på hans historia från första minnet från slutet av andra världskriget, till ett Europa där han är en av dem som på ett fredligt sätt påverkar dess framtid. Inspirerande samtal!
     När jag var på EUparlamentet i Strasbourg våren 2008 (ja, jag har varit en flitig EU-besökare de senaste två åren) blev jag, redan då, väldigt inspirerad av Christoffer Fjellner, och inte minst imponerad av hans assistents proffsighet. Nu när jag träffade diverse politiska medarbetare har jag som ett av mina eventuella framtida mål att jobba som politisk rådgivare och assistent inom EU.
     Jag följde även med svenskarna till vandrarhemmet för att snabbt säga hej till de andra inom 4-hörn projektet. Blev nästan rörd till tårar av vissas förvåning och välkomnande. Så värmande.

"Här funkar det minsann!"

Fortsättningen finns här

Efter två utgångar och mycket sömn har jag nu vänt helt på dygnet. Sitter ensam mitt i natten och ser det roligaste jag har sett i TV-väg  i mitt liv. Från 4.10 kissar jag nästan på mig. Gonatt (Godmorgon kanske?)

"Det var ju sommar nyss, och var har hösten tagit vägen? Tänk! Snart är det vår!"

En liten lista på vad som hänt / jag har åstadkommit det senaste halvåret av mitt liv (inte i kronologisk ordning)

• Jag har tagit studenten (exakt ett halvår sen idag!)
• Jag har jobbat min fjärde sommar som labbassistent på Skånefrö AB i Tommarp (Det ni!)
• Jag har haft min första sommar som legal utgångare, och har därmed spenderat alldeles för många utekvällar på Strandpaviljongen i Simrishamn med underbara vänner
• Jag har (äntligen) tagit körkort
• Jag har bloggat
• Jag har för första gången bott på annan ort än Östra Tommarp, och därmed också första gången utanför Sverige
• Jag har varit i Paris för tredje gången i mitt liv
• Jag har lärt känna min underbara värdfamilj
• Jag har blivit misstagen för småbarnsmamma och helbelgare oräkneliga gånger (det sista mer än komplimang än det första)
• Jag har träffat många nya vänner, vissa närmare än andra, vissa för livet
• Jag har haft det fulla ansvaret för en babys liv under en hel helg
• Jag har numera två bankkonton i mitt namn (hallå, vuxenpoäng!)
• Jag har kontinuerligt besökt mitt ena hemland Belgien och konstaterat att bosätta mig i västra Europa under några år i framtiden är en självklarhet snarare än en möjlighet och lockande tanke
• Jag har läst många svenska deckare
• Jag har för första gången i mitt liv gått flera dagar utan att prata svenska med någon, däremot har jag haft skriftlig kontakt på svenska varje dag
• Jag har förbannats över svensk politik, eller snarare svenska folkets röster i årets val
• Jag har röstat i ett svenskt riksdagsval för första gången i mitt liv, på svenska ambassaden i Haag
• Jag har kört bil på halt väglag för första gången
• Min syster har tagit körkort
• Jag har upplevt holländskt Sinterklaasfirande och är imponerad
• Jag har gått min första kurs utanför skolan, och känt mig yngre än på länge
• Min ena syster har fyllt 16 (också exakt ett halvår sen) och min andra har blivit myndig
• Jag har besökt EU.parlamentet i Bryssel för andra gången, och träffat Alf Svensson för första (återkommer till det i senare inlägg)
• Jag har känt saknad men inte så farlig som jag trodde, och har insett att faktumet att lämna allt detta kommer vara tusen gånger värre
• Jag har besökt en specifik nöjespark (Duinrell) fler gånger än alla mina tidigare besök på övriga nöjesparker tillsammans.
• Jag har konsumerat stora mängder glass (Augusti - September i Wassenaar)
• MFF vann allsvenskt guld
• Spanien vann VM i fotboll i Sydafrika
• Jag har insett vilket jäkla jobb mina föräldrar hade med oss, nu när jag ser mina värdbarn. Ålderskillnaden mellan dem är som mellan mig och Anneli, och så en emellan. Puh!
• Jag har förstått hur mycket en innerlig kram kan betyda

"Ja, hör så tyst det är. Inga tutande bilar, inga grannar som lyssnar på Ace of Base, bara ljudet av våra egna andetag."

I brist på bättre Lennonlåt så får ni en som passar till årstiden.

Idag är det 30 år sen John Lennon dog. Fast dagen har en helt annan innebörd för mig. Jag sitter nämligen snart på ett tåg till Bryssel och ska träffa en av mina bästa vänner, Elin Olsson. Fast hon vet inte om det. Jag ska även träffa alla andra saknade 4-hörnare som är där på EU-parlamentsvisit. Hoppas jag hittar dem bara, för Bryssel är ju ingen storstad alls, och min mobil funkar säkert galant utanför Holland.
      Igår kväll längtade jag till tågturen, så skönt att sitta stilla i två timmar, och läsa och vägra social kontakt. Tysta kupén blir det nog. Ibland är jag nog tyvärr lite för småbarnsmammig.
      På tal om rubriken så träffade jag för några helger sen några Liverpoolare (Liverpoolbor?) som förknippade Sverige med Ace of Base, jag blev chockad. Förklaring: Tidiga 80-talister, 15 år när The Sign kom ut,, lite catchy ändå. Men fortfarande, om man kommer från självaste The Beatles hemstad så ska man inte ens veta att det finns någonting som heter Ace of Base. Ibland vill jag dock vara tio år äldre, inte på grund av Ace of Base, men tänk att vara med om det här. 
     Nu: springa till bussen.

"Hu, saffran! jag har glömt saffran. Och russin också, nääe."

Familjemedlemmar, kolla från 2.40.

Igår hade vi lussebullsbak i huset. Jag använde torrjäst för första gången, och var under hela processen supernojjig att det inte skulle fungera. Jag följer instruktionerna på förpackningen, medan en entusiastisk fyråring agerar min assistent tillika mjölnedstänkare. När degspadet är rätt temperat, och jag lyckas blanda ner det i mjölblandningen (inte tvärtom, det här med torrjäst är komplicerat), tror ni inte jag har koncentrera mig för mycket på jäsningsprocessen, och glömmer själva huvudsmaksättaren? Gah, degen var helt klar i princip. Körde i lite extra kesella+saffran och blandade som en galning, resultatet blev... randigt. Men degen jäste!
     Min värdfamilj har ingen frys, och man kan ju faktiskt inte äta torra lussebullar. Så jag har ju liksom fått offra mig och äta så mycket som möjligt på en dag. Sex styck lyckades jag konsumera idag, (o)tur att de är populära hos andra än mig också.

Min assistent

De är ju mörkblonda och den ena är blåögd,
ska jag lyckas konvertera dem med hjälp av
svenska bakverk?

Jag på suddig bild med färdigt resultat

"Lalalala, ni gillar väl tunna pepparkakor ungar?"

I veckan har vi, jag, Noa (snart 4) Sandrea och Aija, bakat speculaas, eller "belgisk pepparkaka" som alla Gärsnäsbarn så käckt döpte det till under tidigt 00-tal.
    Vintern har kommit till Holland och med december årets absolut största (kommersiella) högtid, Sinterklaas. Det ska firas i helgen, den 5e december (för att inte skapa förvirring för de ovan nämnda Gärsnäsbarnen så firas samma sak i Belgien morgonen efter, den 6e). Jag är nästan lika förväntansfull som ett barn inför helgen, hela stämningen innan är vekligen som den innan julafton.
     På tal om stämning så kan den verkligen komma till mig var som helst. Just nu har jag den där mysiga känslan i maggropen när stämningen har fastnat på rätt ställe liksom. Jag kräver inte så mycket, en kopp te, lite speculaasbak, och jag är hemma. Det har nog att göra med mitt nomadblod, som jag är övertygad om att jag har fått nånstans ifrån. Hemma behöver inte vara hemma som i en plats, utan mer som i en känsla. En sak är säker, när det är snö utomhus, är mitt hemma inomhus.