Mothers and mortals

Det är intressant att upptäcka att en av de slutsatser jag hade i mitt projektarbete dyker upp som nyhet nästan ett halvår senare. Inte för att jag var först med mina slutsatser eller för att nyheterna är baserade på en Österlengymnasiet-elevs slutarbete, men det visar att mitt val av ämne verkligen ligger i (före?) tiden. En av mina huvudslutsatser var att de sena 80-talisterna och tidiga 90-talisterna i många fall hade en önskan att bilda familj som en av de högst prioriterade målen i livet. Villa, Volvo, Vovve och en hållbar sådan situation lockar.
     Nu när jag är au pair imponeras jag varje måndag- och fredag morgon (de dagar jag lämnar treåringen i skolan). Alla föräldrar (ja, pappor också, passar inte i titeln bara) är alltid så glada, och ser fräscha ut och de är sociala och ja... Själv kommer jag fram på cykel, lite svettig alltid, konkande på ett barn och springande efter ett annat som älskar skolan och gärna springer ifrån Ijena (Linnea är svårt att uttala) medan nämnda au pair låser cykeln och lyfter upp lillebror. Men mornarna är ändå så mysiga, just för att alla föräldrar är så trevliga och hälsar, och pratar med mig. Och pekar ut var treåringen för tillfället har startat en konversation med någon vilt främmande på skolgården.
 
Det är dock inte alla småbarnsmammor som är bättre än vanliga dödliga (=au pairer?). Den som inte vill läsa om nåt upprörande och sorgligt som har gjort mig ledsen och arg de senaste dagarna bör sluta läsa nu. Min vän Kelsie har varit här i Holland som au pair ungefär lika länge som jag. Hon är amerikanska och jobbar i en halvamerikansk familj. Värdmamman, Laura, är hemmafru (eller stay-at-home-mom som det så fint heter) och vaktar Kelsie som en hök varje gång hon är med barnen (ja, precis, vi förstår inte heller varför hon behöver en au pair). Kelsie är en av de mest sociala, mogna och genuint snälla människa jag har träffat, jag är helt övertygad om att hon tar bättre hand om barn än till exempel lilla jag. Hon har dock redan ett tag berättat en del konstiga historier om hur överbeskyddande Laura är, och vilka humörsvängningar hon har gentemot Kelsie. Trots det har Kelsie överlag hört att hon gjort ett bra jobb  att hon har tålamod med barnen.
     Men en dag, för typ en vecka sen, kom Laura fram till Kelsie, med en hel rad saker som inte fungerade enligt henne, och det fanns heller ingenting Kelsie kunde göra för att förbättra sig. Då tänkte Kelsie att hon skulle stå ut och göra det bästa av situationen. Men redan den följande dagen ville Laura ha ett samtal igen, och denna gång vände hon det till hur olycklig Kelsie var och om de skulle boka en biljett till efter jul och se om hon kände sig bättre, annars skulle de såklart avboka. Kelsies reaktion var att då kunde de lika gärna boka en biljett så fort som möjligt och slippa henne. Sagt och gjort, hon åker nämligen på tisdag.
     Den egentliga droppen, som fick Lauras bägare att rinna över, var när situationen hade kommit till den punkt att hennes döttrar och son kom till Kelsie för att be om tröst och trygghet och inte sin egen mamma, vilket inte är så konstigt om man låter barnen passas av au pairen under deras 13 vakna timmar.
     Igår, lördag, skulle Kelsie på lunch med några vänner (däribland jag) men det blev inte av. Kelsie hade fått reda på att hon skulle vara barnvakt under kvällen, och frågade helt enkelt när hon borde vara hemma. Men hon behövde inte bekymra sig, för de hade redan ringt en barnvakt. Detta var Kelsies droppe som fick hennes väskor att rinna över och bege sig till vännen Kendalls värdfamilj, där hon bor till tisdag morgon.
     Idag var jag med Kelsie och hejade på henne när hon sprang en halv maraton i Amsterdam. Hon berättade att för att orka med de sista tre kilometerna fick hon tänka sig Lauras ansikte på marken för varje steg. Rolig tanke. Imorgon kväll ska vi ha avskedsmiddag för Kelsie, det är egentligen djupt tragiskt. Jag önskar jag kunde klona mina egna värdisar, för detta är så jävla orättvist.

Nu måste jag verkligen sova, det är höstlov hela veckan. Jag ska innan jag lägger mig dansa en soldans, och hoppas på att helgens väder håller i sig hela veckan. Jag har i annat fall en turbo-treåring, som inte är gjord för en överdosering av inomhuslek, att handskas med.