Idag är det måndag. Måndagar är min jobbiga jobbedag. Inte för att jag inte tycker det är roligt att vara med barnen. Men en heldag ensam med dem, efter två och en halv dag ledigt (från fredag eftermiddag), kommer lite som en chock.
Ändå är det lite svårt att skilja på det här med jobb och inte jobb. Jag bor ju där jag jobbar, och var går gränsen? Jag kan ju inte ignorera barnen bara för att jag är ledig och föräldrarna är hemma. Jag brukar tänka för mig själv att jag inte ska göra grovgörat, typ bada eller mata. Men att leka lite ser jag inte som jobb, så det gör jag ändå om jag är hemma. Brukar dock ha min egentid på helgfrukostarna, DÅ ignorerar jag, och avbryter inte för plocka upp en 10 månaders baby som försökt stå, men misslyckats, eller leker cirkuskonster med 3-åringen.
Idag har jag lämnat N på skolan, med båda barnen på cykel. Det gick förvånansvärt bra, men nu sitter jag här medan S sover och kände att det nog ändå var ganska krävande. Inte själva cyklandet, men av- och påstigning, med låsning, och sätta i stolarna, och få med ryggsäcken och få ut cykeln ur skjulet... Så nu sitter jag här, med en extrastor kopp kaffe (and Darien, if you read this, yes I made a dubble one) och känner mig lite mörbultad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar