Nu sitter jag hemma hos min lille-moster (hon är 40...) och hennes familj, och mina sma kusiner (nu 13 och 15) och känner mig trygg. När jag var liten och vi kom till familjen i Belgien hatade jag delar av det. Jag hatade att alla skulle träffa oss, att allt var planerat i minsta detalj sa vi skulle hinna med. Jag hatade att vi alltid skulle fa ihop en aktivitet som alla 8 (skiljer 9 ar mellan äldsta och yngsta) kusiner tyckte om, jag hatade att ingen verkade lyssna och att bli behandlad som yngre än jag var, bara för att jag var äldst. Nu har jag kommit hit av just den anledningen - att känna mig liten och lata andra planera. "Linnea, blir det bra om..." "Ja, det blir perfekt."
 |
| 13-aringen? Ja, det är den lille pojken till höger om mig pa bilden, forra sommaren. |
Idag har jag fatt min första gonattkram pa tva veckor (det räknas inte med barnkramar, hur mysiga de än är). Det var dessutom min kram, tillägnad min nattsömn. En alldeles spontan lang myskram av en jämnlang (jävlar han har vuxit!) 13-arig pojke. Det var svart att inte bli rörd.
Varför vill man va stor när man är liten? Och liten när man är stor? Idag slog den efterlängtade vuxenheten mig oförberett i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar